Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 ADOLF HEDIN
ser, vill han alls icke godkänna det engelska parlamentets
maktanspråk att få göra det som icke är omöjligt. Det
allmänna intresset syntes honom blott alltför ofta hafva
varit en förevändning för de maktägande att gynna sig
själfve och sina vänner på alla andras bekostnad.
Visserligen är afståndet betydligt mellan Du Pont och dem som
i vår tid skrifvit om statsmaktens gränser, men man
kommer dock ofta att tänka på Laboulaye (L’état et ses
limites — Le parti libéral — med fera skrifter) och
andra af samma riktning. Man skulle göra det, äfven om
du Pont icke åberopade Förenta staternas föredöme såsom
stöd för sin sats, att ett lands hela »lagstiftning» bör
inneslutas i en god rättighetsförklaring, och att därutöfver
blott »reglementen» behöfvas till rättigheternas betryggande.
På sådana villkor kunde man medgifva en representativ
lagstiftande makt, men den kunde också än hellre lämnas
i regentens hand. Det är således påtagligt, att Du Pont
och andra ekonomister med sin »legala despotism» icke
menade ett illimiteradt kungligt godtycke. Deras lära
om individens frihet inbegrep äfven samvetsfrihet och
pressfrihet. Hvad annat än insurrektionens yttersta utväg
skulle kunna hindra monarken att göra allt hvad han
ville, det hafva de visserligen i sitt förakt för »les
contre-forces» icke velat taga i betraktande, men deras
mening var ej en gränslös, individens rättigheter
uppslukande despotism. Se härom de utförliga analyserna hos
Du Ponts nyaste biograf, G. Schelle (Du Pont de Nemours
et Pécole physiocratique).
Genom att starkt accentuera de mest öfverdrifna
uttrycken hos en del ekonomister kan man möjligen, såsom
förf., komma därhän att tillskrifva dem en »materialistisk
uppfattning,» men man kommer då också på villospår.
Deras filosofi var lika litet materialistisk, som den skotska
moralfilosofi, från hvilken, under Hutchesons och Adam
Smiths vård, nationalekonomien växte ut såsom en gren.
Hur kan det kallas materialism att i rättens namn yrka
arbetets fribet, och förkasta hvarje annan inskränkning,
än aktningen för nästans rätt, i dispositionen af
arbetskraften, den fattiges enda egendom? Och om det är
materialism att, såsom Quesnay, förkunna att naturens
egna lagar icke skilja det fysiska från det moraliska onda,
då är det fara värdt att äfven vår religionslära drabbas
af samma klander. Moralister hafva förmodligen i alla
tider ansett mycket lofligt att äfven med nyttighetsskäl
förfäkta reformer, som rättskänsla och samvete
därförutan bort bjuda de maktägande att medgifva, och mån
plägar ej klandra dem därför. När den ifrige filantropen
abbé Baudeau angrep negerslafveriet, sade han och visade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
