Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 433
att studera folkens historiska utvecklingsgång. Men fanns
det icke en annan orsak till »de historiska studiernas
ytlighet>? Man är frestad att tro det, när man
ihågkommer, att före absolutismens fulländning den franska
litteraturen gaf vackra löften om historieskrifningens
uppblomstring vid sidan af de klassiska studiernas och
vitterhetens. Och det synes ej alltför vågadt att söka orsaken
i ett styrelsesätt som tillintetgjorde tryckfriheten och hade
allas servilism till maktens mål och maktens medel. .
Under Ludvig XIV har man exempel uppå, att
boktryckerisvenner torterades och hängdes såsom delaktiga i
tryckfrihetsbrott. Till hans regeringstid hör ock historien
om den olycklige författaren till en satirisk skrift, som
konungen lät gripa i Holland och insätta i en bur å
Mont Saint-Michel. Montgaillard säger sig af munkarna
på stället hafva hört de mest upprörande detaljer om
fångens sjuttonåriga pinohistoria (Hist. de France I, 99).
M:me de Genlis berättar i sina memoarer om den utflykt,
hon företog med sina elever till Saint-Michel, då de hade
nöjet att bevittna burens förstöring; den unge
hertigen af Chartres fick gifva den första yxhugget. Hon
omtalar ock både fångarnas glädjerop och en vaktmästares
bedröfvelse, hvilken förlorade en inkomstkälla —
förevisningen af den namnkunniga »järnburen» som i själfva
verket var af trä. Den befann sig i ett djupt, helt trångt
källarehvalf, där golfvet stod under vatten. Ännu femton
år förut insattes där fångar på längre tid, sedermera
hade den användts blott såsom disciplinstraff. — Till
den senare delen af Ludvig XV:s regering hör en
deklaration (1757), hvilken med dödsstraff hotar dem som
författade, tryckte, kolporterade eller eljest spridde skrifter
syftande att angripa religionen, »förnärma konungens
myndighet», eller störa ordningen eller lugnet; man säger
dock, att i tillämpningen förvisning eller galärerna trädde i
dödsstraffets ställe. Under ett sådant förtryck lika mycket
kväfves den redliga forskningen som uppmuntras libellerna,
hvilka också dels från inhemska, dels från utländska pressar
smögo sig ut i stor mängd öfver landet. Det fanns
ingenting så oskyldigt, efter en senare tids föreställning
oskyldigt, att ej en skriftställare kunde utan rannsakning och
dom få böta därför med förlusten af sin personliga frihet.
Hr B., som redogör (s. 46—47) för de tvenne skrifter,
genom hvilka den beryktade stridsfrågan mellan
raceteorien och romanismen om rätta uppfattningen af franska
medeltidshistorien först fixerades, har naturligtvis ej glömt
den lärde Fréret och hvad honom vederfors: på
angifvelse af abbé Vertot insattes han på Bastiljen, emedan
28. — Adolf Hedin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
