Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 435
ligheten ut, och det kan nog i någon mån vara den store
författarens skuld. En man som utan tvifvel studerat
l’Esprit des lois nogrannare än de flesta, en skarpsinnig
man och en grundlig man, nämligen Laboulaye, erkänner
(Revue du droit international, 1869) att boken är svårläst
och att där finnas dunkla ställen, detta beroende dels af
den långtifrån enkla och naturliga stilen, dels af den
underliga hypotetiska form, som förf. af försiktighet valde,
och de »moln» hvari han stundom insveper sina
reflexioner. Likväl tror han att M:s samtida icke hade så
svårt att reda sig med boken. Chesterfield höll före att
M. skulle hafva skrifvit mera klart, om han vågat skrifva
som han ville. Detta antagande underkännes af Karl
Hildebrand, som för svårigheterna blott på den stilistiska
metodens räkning (Zeiten, Völker und Menschen, V:27).
Om hufvudsaken, att M. icke är lättfattlig, synas lärda
granskare vara tämligen ense — det säger äfven hans
allra senaste biograf, A. Sorel. För mången, som under
växlande framgång och motgång brottats med Montesquieus
kapitel, är det verkligen hugnesamt att i så godt sällskap
få tro, att åtminstone ej hela felet är att söka i den
läsandes ytlighet.
Den konstituerande församlingen var ej en samling
af ytligheter; åtminstone har Thiers, och det på gamla
dagar, yttrat en helt annan mening. När man förebrår
henne, att hon vid utarbetandet af Frankrikes nya
författning försmått erfarenhetens råd, öfvergifvit den historiska
marken och lyssnat till sina egna abstrakta idéer, hvad
är det då man egentligen menar därmed? Fanns det
någonting att bygga på, eller hvad skulle man rätteligen
hafva behållit kvar af denna »Frankrikes gamla
författning», om hvilken så mycket har blifvit skrifvet och tryckt,
utan att dock någon förmått att dokumentera, hvari den
bestod, förmått nämna en enda folkrättighet eller garanti
därför, som skulle funnits i behåll trots det envälde med
orientalisk-despotiska drag, som var fullfärdigt när Henrik
IV dog? Det synes omöjligt att uppställa någon mening
i det klagomålet, att den rationalistiska skolan redan
från början segrade öfver den historiska, ty i andra ord
sagdt, hvar fanns det byggnadsmaterial, som den senare,
om den fått hållas, skulle hafva användt till nybyggnaden?
På dessa frågor lär icke mer är ett begripligt svar kunna
gifvas: man borde hafva lämnat ståndsväsendet och
privilegierna till god del orubbade, man skulle icke hafva
stadgat likhet inför lagen, och i förhållande härtill skulle
äfven den politiska friheten hafva begränsats. Så menade
de, hvilka utgjorde Montesquieus verkliga skola — han
var feodal- och prästprivilegiernas anhängare om än med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
