Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 ADOLF HEDIN
någon moderation, och han var parlamentaire i ordets
gamla franska betydelse, ingalunda, såsom Häusser och
andra föreställt sig, i dess engelska mening. Hos
Montesquieu hade Burke gått i lära, men lärarens sans hade
intet fäste i en af hallucinationer belägrad själ. Som
Montesquieu tänkte f. d. preussiske statsministern von
Hertzberg. I en föreläsning om statshvälfningar, hållen i
Vetenskapsakademien i Berlin 1791 (Revolutions-Almanack
von 1793) beklagade han, att man alldeles afskaffat börds-
och klasskillnaden, hvilken vore nödvändig för att
»förbereda människorna till fäderneslandets tjänst», och att
man för långt utsträckt människorättigheterna. Detta
allt kan man fatta; men den som håller före, att just
störtandet af privilegierna var det väsentliga, som
revolutionen borde åstadkomma, den inser icke huru de, som
prisa den delen af dess verk, kunna räkna dess män till
smälek, att de ej gått historiskt utan rationellt till väga,
om nu dessa ord skola beteckna motsatser. I själfva
verket är det denna anklagelse, som förtjänar att kallas
abstrakt.
Ingenstädes visar sig detta bättre än hos Guizot.
Sedan han lyckligt och väl fått februari-revolutionen till
stånd, och efter att han i ett par år haft en af
statsmannavärf ostörd ledighet att betrakta dess följder och
den politiska brand, som flög fram öfver en stor del af
Europa, fann han sig manad att förehålla sin samtid en
spegel af Englands två revolutioner i sjuttonde seklet.
Han skref sin tänkvärda afhandling: Pourquoi la
révolution d’Angleterre, a-t-elle réussi? (1850). Den är i hans
tanke en indirekt kritik, i främsta rummet ämnad åt hans
landsmän af 1789 och 1848. Vi läsa här:
»De engelska reformvännerna, särdeles de politiska
— i motsats mot de religiösa — trodde sig icke behöfva
en revolution. Lagar, traditioner, föredömen, landets hela
förflutna historia voro dem kära och heliga, och de funno
där stödet för sina anspråk och stadfästelsen på sina
idéer. Det var i den Stora Kartans namn, i de många
lagars namn, hvilka sedan fyra århundraden tillbaka
bekräftat henne, som de återfordrade sina rättigheter. Sedan
fyra århundraden hade ej en enda generation gått fram
öfver Englands mark, utan att uttala parlamentets namn
och skåda dess åsyn. De stora baronerna och folket,
landtadelsmännen och städernas borgare, sammankommo
1640, ej för att slitas om nya eröfringar, utan för att
återvinna ett gemensamt arf, för att återtaga gamla, positiva
rättigheter, ej för att fullfölja människotankens
kombinationer och oändliga, men okända, rön.>
Detta vill med andra ord säga, att de faktiska förut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
