Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 437
sättningarna vid begynnelsen af Englands revolution
utgjorde rena motsatsen till dem, från hvilka den franska
statshvälfningen utgick. Guizots beskrifning är den store
historikerns, men hans tillämpning är den förolyckade
och fortfarande ohjälpligt förblindade politikerns. Hvarje
hans ord vänder sig som ett vapen mot hans syfte, och
hans kritik endast rättfärdigar föremålet för hans klander.
När man i Frankrike, vid revolutionens början, sökte
efter gamla frihetstraditioner att knyta de nya
önskningarna till, efter ett tidehvarf af författningsenliga
folkrättigheter att återupplifva, hvart måste man då vända
sig? Man gick århundraden tillbaka, man rådfrågade
den äldre medeltiden, ja tiden före den frankiska
invandringen. I les cahiers, i de historisk-politiska författarnas
skrifter, i tal och tidningsartiklar citeras de gamla lagarna,
krönikor och kapitularier m. m. d. Pierre Bouquet, som
med uråldriga dokument belyst Frankrikes offentliga rätt
(Le droit public de France éclairci par les monuments
de Vantiquité, 1758), kom till heders. Äfven med bästa
vilja att i de gamla urkunderna läsa mer, än där fanns,
tjänade försöket till bra litet, och den helt naturliga
slutföljden af denna fåfänga antikvariska ansträngning blef,
att man i stället med Malouet sammanslöt sig omkring
»de stora sanningar, på hvilka den eviga rättvisan lade
hvarje samhälles grundval», och med d’Antraigues erkände
att folkets frihet »ej kan preskriberas>, att tjugu millioner
människors rättigheter icke äro beroende af urkunder,
slumrande i arkivernas damm.
Emellertid fortfar man ännu att tala om Frankrikes
gamla konstitution, som — säger man — ehuru oskrifven
existerade år 1789 lika bra som Englands författning.
Allra senast har en lärd man i Dauphiné formulerat
följande dilemma: antingen måste Ni erkänna, att England,
som gällde för att hafva ett fritt styrelseskick, icke ägde
någon konstitution, »ty dess text fanns icke i någon akt»,
eller också att i Frankrike funnos fundamentallagar
(Felix Faure: Les Assemblées de Vizille et de Romans,
introd. 5, LXV). Olyckligtvis hafva de, som försökt att
läsa Frankrikes oskrifna konstitution, läst den mycket
olika. Parisparlamentet fördömde Boncerfs bok om
feodalrättigheterna såsom ett angrepp mot »monarkiens hela
konstitution», och samtidigt vägrade det inregistrering af
Turgots förordning om väghållningshoveriet, emedan detta
var en »rätt, som Frankerna hade öfver sina män». När
d’Éprémenil och samma parlament en vacker vårdag
1788 uppdagade franska konstitutionens fullständiga
lydelse, angåfvo de dess innehåll på ett helt annat sätt, än
det samtidigt redovisades i Lettre d’un citoyen dauphinois,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
