Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 441
vanskas af partisinnet. Statskyrkan fanns ju förut, och
en mycket intolerant statskyrka. Ännu år 1762 njöt hon
af det skådespelet, att den protestantiske prästen Rochette,
som gripits under utöfningen af sina prästerliga
funktioner, och tre adelsmän, som väpnat sig mot ett anfall
på sina trosförvanter, afrättades i Toulouse, hvarjämte
några bönder, vid hvilka ej häftade ens skuggan af någon
annan förbrytelse än deras trosbekännelse, skickades till
galärerna. Denna statskyrka, som med förbittring mottog
de mycket obetydliga eftergifterna åt protestanterna genom
1787 års edikt, hade ännu ej förskjutit ens sina
afskyvärdaste minnen: man firade ännu albigensermassakrerna.
Denna statskyrkas världslige chef aflade ännu ed uppå,
att han skulle fullständigt utrota kättarna ur sina stater.
Ludvig XVI, som skulle komma att svära så många eder,
lär hafva otydligt uttalat denna del af kröningseden,
hvilket stundom räknats honom till godo. Leön Say har
nu under sina forskningar för Turgots biografi uti
familjen Turgots arkiv å slottet Lantheuil (dép. du Calvados)
funnit det bref, hvari Ludvig XVI tillbakavisar Turgots
enträgna råd att ur kröningseden utesluta löftet om
kättarnas utrotande.
Nationalförsamlingen inrättade icke en statskyrka,
men företog reformer 1 den bestående, därvid ej
utöfvande större makt, än konungarna förut ansett sig äga
och användt. Däremot afslog hon väckta motioner, att
katolicismen skulle förklaras för statsreligion. Icke heller
var hon ett sällskap af fritänkare: ett antagligen betydligt
antal voro deister och kunna ju sålunda hänföras under
fritänkeriets mångtydiga kategori, men det är ej mindre
visst, att ett stort antal bestod af katoliker lika rättrogna,
som den mängd af deras kommittenter, hvilka förmenas
hafva betraktat den nya kyrkolagstiftningen såsom kätteri.
Nationalförsamlingen, som vägrade mottaga dedikationen
af Voltaires skrifter, som alltid såsom corps visade den
största aktning för den katolska kulten, har ej genom
sin lagstiftning angripit hvad till religionens inre
väsende hör.
Har då mängden af franska folket såsom kätteri
betraktat hennes kyrkolagstiftning? Nej, ty denna mängd
visste om råmärkena mellan le spirituel och le temporel
litet, rättare sagdt intet, Äfven de bildade hade en
mycket osäker föreställning om gränserna mellan det civila
och det ecklesiastika området. Voltaires ord (1760), att
tvisterna om denna gränsbestämning äro ändlösa, voro
ej blott sanna när de yttrades, utan lika giltiga förut och
sedermera och ännu i dag. Icke ens den lärdaste
kontroversist har någonsin kunnat uppdraga dem så, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
