Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 ADOLF HEDIN
blifvit erkända. I ett konkordat ville de Bonald icke se
ett synallagmatiskt kontrakt, utan blott ett privilegium,
en koncession, som påfven förlänat åt den borgerliga
makten och kunde återkalla; men denna lära bekämpades
af kanonister i Rom och Leuven. Här finns ej någon
säker doktrin, här finns ej heller någon allmänt antagen
praxis, utan endast en växlande modus vivendi.
Gränslinjerna hafva, och det icke blott i föga märkbara
krökningar, flyttats fram och tillbaka vid olika tidpunkter och
hos olika nationer. De ha varit olika, när en kejsare af
frankiska huset gick till Canossa, och när Filip den sköne
till döden förödmjukade en påfve; andra när Cromwell
hotade att Englands kanoner skulle höras i Sant’ Angelo,
andra när Bossuet författade den gallikanska kyrkans
grundlag, andra när Emserpunktationerna antogos, andra
enligt Bonapartes öfverenskommelse med Rom än enligt
det beryktade Schwarzenbergska konkordatet, olika två
gånger under furst Bismarcks tid, när han genomdrifvit
majlagarna och sedan han låtit till större delen afskaffa
dem. Och hvarför? Därför att här mindre kämpats om
en rättsfråga — och öfver parterna har ingen domare
stått eller kunnat finnas än om en maktfråga, 1 hvilken
efter omständigheterna än den ena, än den andra parten
vunnit, och den tappande mer eller mindre fullständigt
fogat sig i sitt öde — tills vidare.
Att massan af rättrogna katoliker, hvilka naturligtvis
i likhet med hvad alltid är fallet med den ortodoxa
mängden hade ringa reda på sin egen tro — med fåtaliga
sekter kan förhållandet vara annorlunda — skulle ägt
något omdöme om den nya kyrkolagstiftningen från
renlärighetens synpunkt, är i allra högsta grad oantagligt. Och
om de det haft, hvarför skulle de nu uppröras mera af
lekmannaförsamlingens, än förut af lekmannen-konungens,
lekmännen-juristernas, lekmanna-parlamentens tilltag? Hvad
som ej blott fördrogs, utan gillades, ja högeligen lofordades
före och efter revolutionen, under den gamla monarkien
och under restaurationen, borde ej förtjäna så mycket
klander, när det gjordes af nationalförsamlingen; men det
är vedertaget att här använda olika mått och vikt. Man
vet huru Montlosier, gallikanen, under den senare delen
af sitt lif bekämpade kyrkans öfvergrepp. I de
lefnadsminnen, han började utgifva år 1830, talar han om den
tidens prästerskap i ordalag som tyckas vara särskildt
valda till ett brännmärke: »fanatique, non de religion,
mais d’orgueil, avide, non de prosélytisme, mais de
domination, ne se servant de la religion que pour empécher
la renaissance de la patrie» (Memoires, kap. 3). När
man vidare ihågkommer, huru han i sin Mémoire å con-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
