Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 443
sulter prisade den absoluta konungamakten just för
sådana åtgärder, såsom i fråga om administrerandet af
sakramenten, där den i motsats mot nationalförsamlingen
mest otvetydigt ingripit å området för le pouvoir spirituel,
så äger man anledning att af honom vänta någon
skonsamhet i domen om nationalförsamlingens verk. Men
nej, då vänder sig bladet. Han förnekar, att någon enda
ledamot genom sitt mandat bemyndigats att besluta den
nya författningen för prästerskapet »utan prästerskapets
medverkan», hvilket var lika otillbörligt som om prästerna
skrifvit »en militärkonstitution för armén utan generalers
och krigares biträde». Han finner felaktigheterna i form
och sak lika anmärkningsvärda, icke alla bestämmelser
bristfälliga, men några odrägliga. Han förmäler, att
prästerskapet till en början åtminstone tvekade om »arten
af sitt motstånd mot nyheter, i hvilka icke allt var
oförnuftigt», men påbudet om en trohetsed betog dem
omsider, »hvarje förevändning» för deras obeslutsamhet. Med
icke större opartiskhet skrifves nu, femtio år efter
Montlosiers död, revolutionens kyrkohistoria i det arbete af
A. Sorel, som hr B. åberopar.
Taga vi först monarkiens kyrkorätt i betraktande,
så finna vi, att konungamakten upphäft kloster och
undertryckt kongregationer samt indragit deras gods, att den
inrättat nya biskopsdömen och i öfrigt ändrat den
kyrkliga landsindelningen, att den förbjudit och strängt
bestraffat mottagandet af påfliga bullor och annan
kommunikation med Rom, där ej tillstånd utverkats för hvarje
särskildt fall, att den förbjudit tillämpning af Trentinska
mötets disciplinära canones, att den beskattat dop och
vigsel, att den låtit icke-katoliker utöfva kallelserätt till
kyrkliga beneficier, att den ålagt präster att meddela
nattvarden och med fängelse straffat olydnad mot sådana bud,
samt tvungit dem (efter 1787 års edikt) att medverka vid
afslutandet af protestanters civila äktenskap. Monarkien
var således icke undfallande mot refraktära präster —
ordet förekommer redan hos d’Argenson, som kallar dem
för »stinkande djur» — och dess ingripande å le spirituel
är otvetydigt och oomtvistligt, medan en stor del af
Frankrikes prästerskap ansåg nationalförsamlingen icke hafva
gjort sig skyldig till sådant maktmissbruk.
Med dylika förutsättningar hade Frankrikes rättrogna
katoliker verkligen ingen anledning alls att i
konstituerande församlingens kyrkolagstiftning se något kätteri.
Tvärtom väntade och fordrade de hennes kraftiga
ingripande, såsom les cahiers bevisa, hvilka i många stycken
gingo vida längre än nationalförsamlingens beslut.
Prästerskapet i bailliage d’’Amiens begär t. ex. (se bilagorna hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
