Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 ADOLF HEDIN
Jean Wallon; Le clergé de quatre-vingt-neuf) upprättande
af flera cures och vicariats, afskaffande af les biscantats,
inskränkning af påfvens makt genom begränsande af tiden
för la prévention m. m. Till dessa besvär är fogad en
reservation af biskopen i Amiens; han uttrycker sin
farhåga att biskoparna ej skola blifva »tillräckligt»
representerade, hvilket synes honom betänkligt bland annat
därföre att »riksständerna stundom behandlat
trosangelägenheter», hvarutinnan biskoparna, säger han, äro de
enda domarena. Andra besvär från prästerskapet yrka
reformer beträffande åldern för afläggande af religiösa
löften, dispenser, liturgi, katekes o. s. v. (Jfr Ch. L.
Chassins utmärkta arbete Les cahiers des curés, 1884.)
Nationalförsamlingen stannade innanför de gränser, som
monarkiens lag och praxis samt de i les cahiers uttalade
önskningar öfverskredo. Hon »upphäfde i själfva verket icke
påfvens »öfverhöghet», såvida man ej med detta mycket
obestämda uttryck förstår någonting vida mer än den ställning,
som 1632 års deklaration anvisat åt påfven 1 förhållande
till den gallikanska kyrkan: Edgar Quinet klandrar
nationalförsamlingen därför att hon bibehöll påfvens primat.
Visserligen förbjuder fjärde artikeln hvarje fransk
medborgare att erkänna någon biskops myndighet, dont le
sigge serait établi sous la domination d’une puissance
étrangère, men den tillägger: le tout sans préjudice de
lunité de foi et de la communion qui sera entretenue avec
le chef visible de VEglise universelle, ainsi qwil sera dit
ci-après. Det heter visserligen också, art. 19, att nyvald
biskop ej får af påfven begära någon »konfirmation»,
hvaremot han äger att skrifva till den allmänneliga kyrkans
synlige - chef, »en témoinage de PFunité de foi et de la
communion quwil doit entretenir avec lui>. Böra dessa
bestämmelser anses för ett långt drifvet maktmissbruk?
Vi skola rådfråga den nu gällande rätten.
Hur litet det var religionens helgd och ömma
samvetens oro, som tände ett förödande religionskrigs låga,
det skulle kyrkan från och med påfven till och med de
icke edsvurna kaplanerna omedelbart, men ej därför mindre
otvetydigt erkänna, när Bonaparte slöt konkordatet med
Rom och utfärdade de organiska artiklarna af 16
germinal år X. Jämföre man denna lagstiftning med
nationalförsamlingens. Madame de Staéls omdöme om konkordatet
(Considérations IV:e afd. kap. 6), att kejsaren behöfde
ett prästerskap, »liksom han behöfde kammarherrar, titlar,
dekorationer, kort sagdt masstals alla gamla kariatider»,
träffar icke sakens kärna. Thiers åter, som ända därhän
gjort sig till förste konsulns och kejsarens loftalare, att
han till sin idols förmån oupphörligt utplånar all skillnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
