Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 447
som gjorde dem till den politiska polisens agenter, den
sårade ej prästerliga samveten. Herdabrefven
underställdes vederbörande prefekt; ärkebiskopens i Paris
granskades af Napoleon själf. Slutligen bör ej glömmas den år
1806 påbjudna katekesen, där det läres att försummelse
af plikterna mot kejsaren hör till — dödssynderna. En
sådan lagstiftning, som de organiska artiklarnas och
katekespåbudets, får väl erkännas hafva litet mer än den
civila konstitutionen ingripit å le spirituel. Och de
kanoniska formerna? Om dem hör man ej vidare talas,
Portalis håller ett tal, och voteringsmarkiserna göra sin
plikt. Men nu voro prästernas samveten icke oroade.
Några månader efter mordet på Enghien begaf sig påfven
till Paris för att kröna usurpatorn. Om den påfven
skrifver Joseph de Maistre, att han begick en handling
mera vederstygglig och upprörande, än »Alexander VI:s
ogärningar». När man ser religionens helgd och
samvetenas rätt så fullständigt byta karaktär efter
omständigheterna, blir det mycket svårt att tro att »kyrkan»
någonsin menat allvar med någondera.
Redan kronologien motsäger för öfrigt det antagandet,
att det inbördes kriget var oroade samvetens själfförsvar
mot den kätterska nationalförsamlingens våld. Biskopens
i Tréguier herdabref, första maningen till borgerligt krig
— enligt Michelets uttryck — är till och med tidigare
än dekretet af den 2 november 1789. De
tvåhundranittiosjus protest, ett nytt och föga beslöjadt
upprorsmanifest, följde kort efter nationalförsamlingens vägran
(1790, april) att förklara katolicismen för statsreligion.
Till protestens ifrigaste upphofsmän hörde abbé Maury,
den af hofvet rikt doterade cynikern, och de Montlosier,
denne »feodalismens don Quijote», som i sina memoarers
slutkapitel håller loftal öfver det »goda och hederliga
inbördes krig», som olyckligtvis icke utbröt nog tidigt,
för att bespara honom besväret att emigrera. Innan
civilkonstitutionen var färdig, hade prästerna redan i
södern hunnit väcka massornas fanatism. Det var inga
kanoniska subtiliteter, som två tre månader förut
anlitades, för att i Nimes och omnejd bringa det okunniga
folket i raseri, utan beslutet om kyrkogodsen uttolkadt
därhän, att »religionen» var hotad och i fara. Präster
och munkar blandade sig med folkhoparna på de
offentliga platserna och aflockade de förvillade högtidliga eder;
vid påsken 1790 ljuda från predikstolarna och från
kyrkornas trappuppgångar upprorspredikningar, anklagande
nationalförsamlingen för de värsta brott, såsom Ernest
Daudet berättar (Histoires des conspirations royalistes du
Midi sous la revolution 1790—1793). Man läser hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
