Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 451
den religion, som hon »gäckade med Voltaire och vördade
med Rousseau». För öfrigt är att märka, att, enligt art.
30 i andra afdelningen af civilkonstitutionen, prästvalet
ägde rum omedelbart efter mässan, »som det ålåg alla
valmännen att bevista», och att således rösträtten i
tillämpningen skulle inskränkas till de troende.
En förtjänst, som hr B. synes underskatta, var
förbättringen af det lägre prästerskapets aflöning. Jämför
man de siffror, som uppgifvas af Taine (andra uppl.
sid. 95), med de belopp, som stadgas i art. 5—6 af
tredje afdelningen, så befinnes förbättringen vara ganska
väsentlig.
Man ser icke just hvarför kyrkoförfattningen skulle
förtjänå att anses för en omogen frukt af idel
obstruktioner. Under århundraden hade konungamakten reglerat
kyrkliga angelägenheter med större maktfullkomlighet, än
nationalförsamlingen tillmätte sig. Hon uppmanades genom
valmännens röst i deras besvär att reformera, att
afhjälpa faktiska, allmänna och allmänt kända, missbruk.
Hennes ledamöter debatterade med bibeln och
kyrkofäderna, med kapitularier och konciliebeslut, med
kyrkohistorien och lagsamlingar i hand. Om det beståendes
inflytelse å sinnena vittnar, bland mycket annat, den
omständigheten att man i rättighetsförklaringen ej kom längre
än till tolerans, icke till den religionsfrihet, som sedermera
inskrefs i 1791 års grundlag.
Bland dem, som ogillade kyrkoförfattningen, böra
särskildt märkas de, som förklarade sig icke hafva något
emot den i sak, men påstodo att nationalförsamlingen
icke respekterat formen. Sådan var ärkebiskopens i Aix,
Boisgelins, anmärkning kort förrän verket blef fullbordadt;
sådan också de trettio biskopars som protesterade några
- månader efteråt. Monarkien hade väl icke heller
respekterat de kanoniska formerna, när hon tillmätte sig rätt,
ena gången att sätta en präst i fängelse, som vägrat
jansenister nattvarden, andra gången att afsätta präster som
visat sig fientliga mot bullan Unigenitus o. s. v. i
oändlighet; likväl gjorde man då icke uppror. Och hvarför
följde ej biskoparna den anvisning, kardinalen Loménie
de Brienne gaf: »genom granskningen af
civilkonstitutionen hafva vi erkänt, att vi ägde nödig myndighet att
medverka till den lagstiftning, hvars åstadkommande man
begärde af oss, samt att vi därigenom kunde utplåna de
oregelbundenheter, som skulle vidlåda den, om vi vägrat
att däri deltaga. Vi hafva erkänt att denna lagstiftning
lämnade orubbad denna kyrkans egentliga och oväsentliga
jurisdiktion, till hvars skydd det franska prästerskapet
tillförene värdigats använda vår svaga röst.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
