Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 ADOLF HEDIN
fanatiserade och bedragna folkmassor, som skickades i
elden med löfte om att hastigt komma in i paradiset.
Dessa besvärsanledningar funnos ej till, när påfve Pius VI
lät de franska biskoparna veta, att han fördömde den
af nationalförsamlingen förkunnade samvetsfriheten,
ickekatolikers tillträde till offentliga ämbeten, yttrandefriheten,
inskränkningarna i konungamakten m. m. Mot det nya
statsskicket i dess helhet, för allt det sämsta som fanns i
det gamla reste sig prästmakten, begagnande religionen,
som ingen angrep, och samvetets rätt, som ingen kränkt,
till täckmantel och till de enfaldiges förförelse.
Nationalförsamlingen visar håg att temporisera i
verkställigheten; men den mer och mer kring sig gripande
konspirationen omintetgör denna tendens. Så börjar
våldet, lagens tillämpning med makt, där de
lydnadspliktige icke lyda — såsom det går till alla dagar, äfven
när ett samhälle icke befinner sig i revolutionstillstånd.
Ökadt motstånd leder till ökad stränghet. Men hvar
ligger skulden? »Den ligger till stor del i det högre
kleresis egna förfarande, i dess oklokt förda motstånd.
Motståndet skulle fortfara och framkalla nya våldsamheter,
tills slutligen kyrkan, och kristendomen själf, var nära
att blifva proskriberad ur staten.> Detta omdöme yttrades
för länge sedan af en svensk historiker (Tham: Franska
kyrkans ställning till staten) hvilkens hufvudsakliga källor
voro Bucher et Roux samt le Moniteur. Den senare
förklaringen inom detta område af revolutionens historia har
hittills blott bekräftat giltigheten af hans ord.
»Robespierrzs fall», säger förf. (s. 307), »hejdade den
häxdans af oförnuft, laster och brott, som benämnes
skräckväldet.» Månne denna karaktäristik kan anses för
alldeles rättvis och uttömmande? Om jag fattat rätt,
räknar förf. skräckväldet från Girondens fall och Andra
välfärdskommitténs inträde på scenen, det är en tidsrymd
af fjorton månader, hvarunder revolutionen skulle bestå uti
intet annat än oförnuft, laster och brott.
Våren 1793 befinner sig Frankrike i krigstillstånd med
Österrike, Preussen, Tyska riket, England, Holland,
Spanien och Sardinien, hvartill snart kommer Portugal
och Neapel; ännu fredligt hotar Ryssland i bakgrunden
och ingår som en länk i kedjan af Englands allianser.
Koalitionen använder en tryckning, som ingalunda är lätt,
på de ännu neutrala staterna för att tvinga dem in i det
stora förbundet. Särskildt inviger England redan från
början den våldspolitik mot de neutrala, för hvilken man
ofta anklagar blott konventet, direktoriet och
kontinentalblockadens upphofsman. Sedan en engelsk eskader under
lord Hood den 8 oktober 1793 anländt framför Livorno,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
