Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 457
behandlar engelska sändebudet storhertigen på ett sätt
som förebildar Mentschikoffs uppträdande vid sultanens
hof sextio år senare. Leopold får på minuten tolf timmars
betänketid för valet mellan inträde i den allmänna
sammansvärjningen och Livornos bombardement: det är en
ej oäfven förstudie till de två angreppen mot det neutrala
Danmarks hufvudstad. I Genova och Venezia hota de
engelska sändebuden föga mindre oförsynt än i Livorno.
Hvad förmyndarestyrelsen i Stockholm och den
dansknorska regeringen hade att. utstå, är onödigt att
påminna om.
Vid vårfälttågets början 1793 hotades Frankrikes gräns
från Dunkerque till Basel af mer än 200,000 man
koalitionstrupper — det är Jominis:siffra, Sybels är obetydligt
lägre. Krigshändelserna inledas med Dumouriez’ motgång
vid Neerwinden den 13 mars, tre veckor därefter åtföljdt
af hans bedrägeri. Med faran utifrån förenade sig det
inbördes kriget: konventets fiender reste sig i Normandie,
Bordeaux, Marseille, Toulon, Lyon, på Corsica och i
Vendée, där prästerna i Guds namn predikade det
gudlösaste krig.
När revolutionen började hade Frankrike på papperet
en linjearmé, som på fredsfot skulle räkna 170,000
man. Många vittnesbörd af män, som i allo tillhöra
l’ancien régime, t. ex. generallöjtnanten markis de Bouillés
(Mémoires, andra franska uppl. s. 20, 46), visa huru den
fortgående samhällsupplösningen, som var den enväldiga
konungamaktens, icke nationalförsamlingens verk, sträckte
sig till armén, där disciplinens band brusto. Sedan
Aackenfreden räknade man väl i tiotusental de soldater,
som fusiljerats eller skickats till galärerna, men det hindrar
ej, att man efter freden i Paris räknar 60,000 desertörer
på åtta år. Armén släppte till en stor kontingent till de
1789 så mycket omtalade »briganderna». I revolutionens
första dagar gaf det mest privilegierade af alla regementen,
les gardes francaises, det tidigaste exemplet på öppen
revolt: den 20 juni gick det på folkets sida mot prins
de Lambeses kavalleri. Flandriska regementet i Versailles
vägrade lydnad; och i Nancy var det konungens regemente,
det schweiziska reg. de Chateau vieux och
kavalleriregementet Mestre-de-camp som revolterade... Det är
linjetrupper, icke volontärer, som vid Mons taga till flykten
under skri, att deras general Biron förrådt dem;
linjetrupper som vid Lille mörda sin general Theobald Dillon
och öfverste Berthois. Föga talrik, förlorade armén genom
emigrationen en mängd officerare — 1,900 redan före
utgången af år 1791 — och bland dem som stannade
kvar funnos förrädare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
