Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Revolutionslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 461
sannolikare är, lydde den alldeles oberättigade ingifvelsen
att genom en skräckåtgärd hämma den republikanska
rörelsen. Den kostade väl icke så få människolif, som
förf. antager: Bailly säger tjugufem, men Montgaillard
uppgifver ett hundratal dödade eller sårade, och markis
de Ferrières (10:de boken) säger »mer än fyrahundra».
De dokument, som Aulard nyligen framdragit, lämna
tyvärr intet tvifvel öfrigt, att om än den hedervärde Bailly,
såsom han påstod inför revolutionstribunalet, icke gifvit
ordres att skjuta, han likväl bär mer än blott misstagets
ansvar för en blodsutgjutelse, hvilken han dagen efter
förklarade för och försvarade såsom oundgänglig. Tänker
man på följderna af denna olycksdag, så kan väl ej
betviflas att det varit oändligen mycket bättre, om redan
vid denna tid det omöjliga försöket öfvergifvits att
upprätthålla en skenmonarki i den menediske fångens från
Varennes person.
Hvad »idealisten» Du Pont (s. 337) yttrade i debatten
om kolonierna tager sig ej så litet annorlunda ut, när
den mening, i hvilken de citerade orden förekomma,
anföres fullständigt, nämligen: »Om likväl denna skilsmässa
(mellan moderlandet och kolonierna) skulle komma att
äga rum, om det blefve nödvändigt att uppoffra intresset
eller rättvisan, så vore det bättre att uppoffra kolonierna
än en princip.> Den princip, Du Pont här talar om, är
just hvad han i samma andedrag kallar rättvisan, och en
sådan idealism är ej alldeles förkastlig. Traditionen har
af Du Ponts ord och af Robespierres, som talade längre
fram i samma debatt, sammansatt det beryktade. »Må
kolonierna förgås hellre än en princip», och i denna
förvanskade form har det, lösryckt ur sammanhanget, fått
tjäna till bevis på ohjälplig idealism och »abstraktion».
Maury, som sade att »de färgade bära slafveriets prägel» och
böra förblifva slafvar, åtalas däremot ej för abstraktion.
Drottningen begrofs liksom konungen å Madeleines
kyrkogård, där nu — säger författaren (s. 466) — »ett
försoningskapell är uppfördt, innehållande en staty af
Ludvig samt en af henne, uppehållen af religionen i
madame Elisabeths gestalt». Detta är ej alldeles riktigt.
Lagen af 19 januari 1816 bestämde väl, att i nationens
namn och på dess bekostnad monuments expiatoires skulle
resas åt minnet af Ludvig XVI, Marie-Antoinette, Elisabeth,
Ludvig XVII och Enghien, och enligt förordningen af
14 februari s. å. skulle väl de fyra förstnämda placeras i
Madelaine (det öfver Enghien i la chapelle de Vincennes).
Men det åt Ludvig XVI ägnade monumentet, en
marmorkolonn, lär emellertid hafva blifvit rest i Versailles och
nu finnas i denna stads museum. Det så kallade »för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
