Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 469
med åtskilliga hästkrafters hjälp nedstörta Napoleonsstoden
på Vendômeplatsen, och en högättad dame, grefvinnan
Edme de Périgord, sedermera alltför mycket känd och
omtalad såsom hertiginna af Dino, visade sig för
menigheten i sadeln hos en kosack, andra råa scener att
förbigå. Den trefärgade kokarden förbjöds, och
hederslegionen förnedrades afsiktligt genom utdelning i massa till
allehanda subjekter. Man hotade högt att utkräfva hämnd
af Ludvig XVI:s domare, man förlänade adlig värdighet
åt den i en sammansvärjning mot Napoleons lif delaktige
Cadoudal’s familj, och firade med sorgegudstjänster
lönnmördarens minne Med det mörka fromleriets hycklande
former vände också utsväfningarnas skandaler tillbaka till
hofvet. Fjortontusen officerare sattes på half sold, medan
gunstbevis slösades på sådana som burit afvog sköld mot
’sitt fädernesland. Man spekulerade på att upphäfva den
nya konstitutionen, att återinsätta emigrantadeln i dess
feodala rättigbeter, återgifva kyrkan dess forna ställning
och i en eller annan form återtaga nationalgodsen, med
ett ord att, enligt grefvens af Provence ständiga program
på 1790-talet, »upprycka med roten alla revolutionens
grundsatser».
Därför hade ock den första restaurationen ej
tillryggalagt sitt första halfår, innan alla de förhoppningar, med
hvilka hon hälsats, voro omintetgjorda och, såsom en
historieskrifvare uttrycker sig, bourbonerna hade emot
sig en »formlös, allmän, öppen sammansvärjning». Alla
elementerna till en resning funnos, blott den tändande
gnistan kom; och då landsteg Napoleon på sydfranska
kusten den 1 mars 1815. »De hundra dagarna» visade
folket dess hof och regering i hela deras bottenlösa
lumpenhet, men omgåfvo däremot Napoleon med en ny,
romantisk gloria. När efter denna underbara episod
bourbonerna för andra gången af fientliga härar
återfördes till Paris, då först fick Frankrike rätt kännbart och
i helt annan grad än 1814 erfara, hvad det ville säga,
att vara besegradt och att af segrarens hand mottaga en
herre. Skonslösa utpressningar beledsagade fiendens
inryckande, det laglösaste blodiga våld »de kungliges seger».
De fogliga villkoren i första Pariserfreden (30 maj 1814)
aflöstes i den andra (20 nov. 1815) af ytterst
förödmjukande bestämmelser: Frankrikes område inskränktes,
en krigsskatt af 700 millioner pålades det utmattade landet,
som därtill i fem år skulle inom sina gränser underhålla
en utländsk besättning af 150,000 man. Under skyddet
af denna invasion kunde nu reaktionen gifva sina lustar
fria tyglar, jesuiterna spela mästare, och ett måttlöst
godtycke sätta sig i lagens ställe; i ett enda departement
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
