Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 471
uppbjuda ett jättearbetes ansträngningar, för att störta
afgudens bild och sopa platsen ren. Vi skola söka
angifva de väsentligaste omständigheter, i hvilka upphofvet
och roten till denna stora villa må sökas.
Ej ringa skuld tillkommer poeterna, som härutinnan
gjort något skäl för det misstroende, hvarmed den gamle
filosofen betraktade deras folkförförande verksamhet att
utbreda falska föreställningar om de för människan
viktigaste ämnen. Vi veta ej, på hur många tungomål de
sjungit världsbesegrarens lof, men nog äro kvädena legio.
Det skulle ej sakna sitt intresse att försöka en skizz om
Napoleon i poesien, men här skulle det, äfven
ofullständigt, föra oss för vida; några påminnelser om dessa
Napoleonslegendens mest populära på samma gång källor
och uttryck torde dock vara på sin plats. Vi ha nämnt
Béranger; säge man, hur mycket man vill, att
republikanens hyllning åt Napoleon blott var en form eller ett
vehikel för hans opposition mot bourbonerna, verkan af
hans poesi blef dock den, att kejsartiden i
folkmedvetandet omgöts af strålande glans, mot hvilken en Lamartine’s
strofer intet förmått:
Tu grandis sans plaisir, tu tombas sans murmure:
Rien d’humain ne battait sous ton épaisse armure
0. 8. v.
Väl firade Byron Napoleons fall såsom en frihetens
seger, väl var en Ugo Foscolo, likaväl som en Vincenzo
Monti, något inkonstant i sina känslor mot sitt
fäderneslands tuktomästare; men så mycket trofastare i sin
beundran voro åter andra. När lyckan svek hans
olycksbringande vapen, hur gjorde ej Tegnér, i Hjälten, hans
apoteos:
Icke jag har härjat fälten,
ej hvälft Södern opp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjälten
allt det härliga på jorden
verkar blindt, som anden vill.
Då Napoleon lämnat Elba, hälsar, jublande, samma
stämma Den vaknade örnen:
Som natten han breder de stormvingar ut,
och ljungarens åskor han bär.
Förskräckelsen flyger kring korparnas här.
Små roffåglar, akten er, hämnarn är när,
han gör på er delning ett slut.
När döden ändade hans bana, hur firade honom ej
Manzoni i Il cinque Maggio, och hur trodde sig ej Béranger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
