Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 475
rand et Stapfer 1800—1803 (Zurich och Paris 1869) —
innehåller nu de rikligaste bevis, berättade af Stapfers
egen penna, på allt annat än frisinne hos Bonaparte.
Likväl utbryter han i ett bref till Talleyrand 1802: »Jag
är genomträngd af vördnad och beundran för den hjälte,
som styr franska folket. Han har gjort människosläktet
tvenne de största tjänster, en människa kunde göra sina
likar. Han har bland ett stort folk betryggat rättslikhetens
välde, genom att tygla de revolutionära oordningarna,
genom att med frihetens ädla bruk förena alla de
ovärderliga fördelarna af en stark och kraftfull styrelse.»
Man spårar här otvetydigt en af hufvudorsakerna
till förblindelsen: för blodscenerna och de täta
skakningarna glömde man snart, liksom man ännu glömmer,
revolutionens idéer och verk, hvilka konsulatet och
kejsardömet tillägnade sig till sitt förhärligande, ehuru de i
despotismens hand nästan aldrig utfördes eller fortsattes
i sin rätta anda, utan dels kväfdes, dels förvrängdes till
något helt annat, än med dem var afsedt. Napoleon har
af revolutionen lånat nästan allt, hvarpå man grundar
hans rykte såsom det nya samhällets »organisatör», och
mesta delen af detta lån har han otroget förvaltat och
fördärfvat. Man vet ej hvad man gör, när man gör Code
Napoléon till hans skapelse, och om man jämför hans
intresse för folkbildningen med revolutionens bemödanden,
så jämför man natt och dag. I det följande få vi
anledning att vidare beröra detta ämne, som vi för
ögonblicket nöja oss med att hafva nämnt.
Napoleon har själf ihärdigt bemödat sig att förfalska
sin tids historia och bedraga eftervärlden. Han
öfverhopar sina trognaste tjänare med anklagelser, han beljuger
sina offer, han hvälfver sin egen skuld, där ingen annan
än han har något ansvar, dels på blinda verktyg, dels på
händelser och tillfälligheter som djärfdes gäcka honom. Han
skref tendenshistoria ej mindre såsom Frankrikes herre,
än såsom fånge på S:t Helena. Sedan Desaix och
Kellerman åt honom vunnit det redan förlorade slaget vid
Marengo, skref han om sin framställning af slaget tre
gånger och befalte så originalrapporternas förstörande.
Hur har ej den från S:t Helena — i två redaktioner —
utslungade, med vett och vilja vrängda förebråelsen mot
Grouchy för olyckan vid Waterloo blifvit tagen för god,
äfven efter att och oaktat motsatsen bevisats, om någonsin
ännu ett krigshistoriskt bevis blifvit fördt! Detta och
annat mer är detaljer; men också hela karaktären af hans
historia och politik har man, med en till det otroliga
gränsande beskedlig enfald, justerat efter de s. k.
Napoleonska idéer, som han dikterade — och diktade på
S:t Helena, och i hvilka han efter hand tillskrifver sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
