Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 477
kritiks förarbeten. Begripligtvis gå vi härvid förbi allt
sådant, som bör räknas till parti- eller tendensskrifter,
hatfulla utbrott af misshandlade fiender, som i rättmätig
harm brännmärkt sin förtryckare, och låga anklagelser af
trolösa tjänare, som i öfverdrifven smädelse mot den fallne
fåfängt sökt att skyla förräderiet mot den, de slafviskt
tjänade och tillbådo, medan han ännu njöt lyckans gunst;
— äfven med iakttagande af denna begränsning nödgas
vi af materialets rikedom att här nämna ett urval af
granskare och granskningar. När senaten, kejsarens egen
servila senat, i afsättningsakten af 2 april 1814 öfverhopade
honom med förebråelser, så må dessa gärna vara exakta
och välförtjänta; men det är ostridigt, såsom Lamartine i
Restaurationens historia anmärker, att just senaten, den
eländige medbrottslingen, saknade den rätt att uttala dem,
som eljest tillkom snart sagt hela världen. Något så när
detsamma gäller om det manifest, hvari den korporation,
som hos sig förenade funktionerna såsom staden Paris”
municipalråd och Seinedepartementets generalråd, uppsade
kejsaren tro och lydnad. Det författades och genomdrefs
af herr Bellart, en affallen beundrare och smickrare. Icke
heller kunna vi från samma omdöme helt och hållet
undantaga hvad som flöt ur Chateaubriands penna. Väl
hade han efter mordet på Enghien dragit sig tillbaka och
velat gå och gälla för disgracierad och förklarad
malcontent, men de tider hade funnits, då äfven han tjänat
Napoleon och drifvit den poetiska adulationen till den
höjd, en man med hans och franska språkets retoriska
hjälpkällor kunde åstadkomma. Det är väl sant, att
Chateaubriand redan tidigare, i en litterär anmälan i
tidningen Mercure kort före Napoleons återkomst efter
fredsslutet i Tilsit, i ståtliga ordalag talat om
historieskrifvarens uppgift, när hans folk ligger kufvat vid
tyrannens fot, när man ej längre hör något annat ljud, än
bojornas rasslande och angifvarnas röster: då är det hans
plikt att hämnas, en ny Tacitus mot en ny Nero, sitt
fäderneslands olycka och smälek. Att detta
vältalighetsprof skulle hänsyfta på tillståndet i Frankrike, därpå
misstog sig väl ingen; men en dylik opposition röjer mera
den förargade poeten, än den själfuppoffrande patrioten,
och vi kunna ej gifva Lanfrey rätt, när han (IV, 192 ff)
låter dessa »oförgängliga» ord utplåna allt vad
Chateaubriand eljest felat; mot vanligheten är Lanfrey’s
framställning här ej alldeles klar, och denna akt af civilt mod
står ej i en fullt så glänsande dager hos Chateaubriands
lefnadstecknare, en Sainte-Beuve och Villemain. Att
Chateaubriand först då, när den mäktiges stjärna sjönk,
utbytte de tämligen oskadliga allusionernas opposition mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
