Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 481
Vieil-Castel har undersökt det föregifna martyriet på S:t
Helena. Historien om Napoleons sista fälttåg och Waterloo,
som Thiers tecknar på ett sätt, hvilket lämnar rum för
den beskyllningen att han rent af våldför fakta, torde nu
få anses så utredd att ingen annan än Napoleon har att
bära ansvaret för den bittraste förödmjukelse, Frankrike
lidit. Napoleons på S:t Helena uppgjorda framställning
af 1815 års kampanj antogs länge på god tro, oaktadt en
så kompetent domare som Jomini längesedan däremot inlagt
en protest som ej bort förbises. Till dem som delat den
allmänna uppfattningen hörde äfven den frejdade öfverste
Charras. Han var en af de bortåt hundra
folkrepresentanter, som omedelbart efter den 2 december förvisades.
Charras begaf sig till Belgien, och där, med krigsteatern
för: ögonen och Napoleons berättelser i hand, företog han
sig att på stället studera de ödesdigra vapenskiften som
afslöto den Napoleonska perioden. »Jag upptäckte snart,»
säger han, »konstgreppen i denna raska, bländande
framställning, som leker med tids- och ortbestämmelser, som
omflyttar, vränger, döljer och, när så behöfs, diktar fakta,
och som ej åsyftar något annat, än att utgöra ett försåtligt
försvar för sin författare.» Så uppstod Charras’ verk om
1815 års fälttåg. Drabbad af en provisorisk
förvisningsdom, sökte äfven Edgar Quinet en tillflykt i Belgien, och
här återtog han längesedan påbörjade studier, som
åsyftat en revision af S:t Helenalegenden; frukten häraf
blef Histoire de la campagne de 1815. Slutligen har
Piérart helt nyss i Le drame de Waterloo (1868)
offentliggjort en redan 12 år tidigare utarbetad undersökning af
samma ämne, då han fann att Thiers i sin skildring af
Waterloo ej värdigas göra något afseende på Charras’ och
Quinets arbeten, utan i stället instämmer med Napoleon
i att hvälfva ansvaret på Ney m. fl. och isynnerhet på
kejsardömets yngste marskalk, den under de hundra
dagarna utnämnde markis de Grouchy.
Redan 1861 skref Lanfrey sin recension öfver
»Konsulatets och Kejsardömets historia». Vi förnimma här
liksom preludierna till hans eget verk om samma ämne.
Det är en fruktansvärd kritik, ej af berättelsens
faktiska detaljer, hvilka Lanfrey tills vidare åtnöjer sig att
antaga såsom riktiga, utan af »den anda, hvari
författaren bedömt händelserna». »Thiers arbete,» säger han,
»är materiens epopé.» Må man bland de tolf tusen sidor,
där alla enskildheterna af detta tidehvarfs
militärorganisation, allt ifrån kanonen till knapparna på damaskerna,
småaktigt anförts och beskrifvits, må man t. ex.
eftersöka dem, hvilka förf. ägnat åt hvad som är en kulturs
31. — Adolf Hedin. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
