Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 485
för sin fåfänga. »Skulle jag ha den olyckan att tagas till
fånga,» skref Fredrik en gång under sjuåriga kriget, »så
förbjuder jag, att man fäster ringaste afseende vid min
person eller lägger minsta vikt uppå, hvad jag möjligen
kunde komma att skrifva från mitt fängelse. Skulle en
sådan olycka träffa mig, så vill jag offra mig för staten;
man skall då lyda min broder. Han skall, liksom alla
ministrar och generaler, med sitt hufvud vara mig
ansvarig, att man ej för mig bjuder vare sig en
landafträdelse eller en lösesumma, utan fortsätter kriget så,
som hade jag aldrig funnits tilli världen.> Må man härmed
jämföra, hur Napoleon i ett lika världskunnigt ögonblick
tänkte och hur han skulle handlat, därest man ej hindrat
honom att verkställa sin vilja. Då Paris 1814 hade
kapitulerat, rufvade han 1 Fontainebleau på att
framkalla en så oerhörd katastrof, att den oupprätteliga
förödmjukelsen däri skulle liksom begrafvas och en för alla
tider minnesvärd olycka ersätta det rykte, som segraren
förspillt. Han ville med sina 70,000 man gå mot de
allierades 180,000 och med vän och fiende begrafva sig
under den franska hufvudstadens ruiner. Det är om denna
plan, till hvars utförande de högre offirerarna med ovilja
vägrade sin medverkan och hvilken Marmonts så kallade
»förräderi» ohjälpligen förhindrade, som Thiers yttrar:
»När man tänker på segerpriset, på återställandet af
Frankrikes storhet genom ett enda slag, så draga vi ej i
betänkande att säga, att denna möjliga vinst rättfärdigade
insatsen, om ock all hufvudstadens härlighet skulle gått
under på en blodig dag!»
Framträder ej häri en himmelsvid skillnad mellan
Fredrik och Napoleon såsom människor och regenter?
Parallellen skulle kunna fullföljas genom tusende stora och
små drag. Fredrik II har rätt att blifva trodd, när han
skrifver till lord Marishal, att han gärna ville erkänna,
att det funnes långt skickligare män än han, men att han
i kärlek till sitt fädernesland, uti ifver för dess
upprätthållande och ära vågade inlåta sig i täflan med hela
världen. Han erkänner uppriktigt sina motståndares,
generalers och soldaters, mod och skicklighet, han söker
ej förringa deras ära, när han af dem besegras, han
hvälfver ej, såsom Napoleon, på sina underbefälhafvare
ansvaret för egna fel och frånljuger dem ej deras
förtjänster. Han prisar de österrikiske grenadiärernas
hållning i slaget vid Kolin, erkänner sitt misstag att
ha medtagit för litet fotfolk; framgången, säger han,
ingifver ofta ett skadligt själfförtroende, men vi skola en
annan gång göra vår sak bättre. »Alla ha vi begått fel,»
yttrar han en gång, »utom min bror Henrik och herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
