Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 ADOLF HEDIN
von Laudon.» (Ernst Gideon Laudon, den frejdade
österrikiske marskalken.) Napoleon åter behandlar såsom
»fega» uslingar Palatox och hans hjälteskara efter denna
namnkunniga belägring af Zaragoza, som synts vårt sekel
vara en påminnelse om Numantias kamp och fall. Hur
han bemödar sig att beröfva sina marskalkar och generaler
äran af. bragder, hvari han har ingen del, och låta
dem drabbas af ansvaret för olyckor, i hvilka de äro
oskyldiga, därå öfverflöda exemplen. Fordrande hela
världens tillbedjan, hade han börjat med att tillbedja sig
själf... Med hans kejserliga katekes i hand fingo prästerna
förkunna, att bristfällig pliktuppfyllelse mot kejsaren skulle
enligt apostelens ord straffas med evig fördömelse, och
han harmas öfver den alltför stora bildning och
upplysning, hvartill tiden hunnit, emedan de nekade honom
att låta utropa sig för Guds son. I jämförelse med
Alexander, skrifver åter Fredrik II till d’Argens, är jag
blott en skolgosse, och Cæsars skorem är jag ej värdig
att upplösa.
Kriget, eröfringskriget med ett världsvälde till mål,
där hans nyck skulle blifva lagen öfver alla lagar, sådan
är karaktären af hela hans politik. Det är ej blott ett
uttryck af en tillfällig situations nödvändighet, när förste
konsuln 1802 skrifver till den blifvande marskalken och
fursten af Neufchåtel och Wagram, att »rekryteringen är
statens främsta och stora angelägenhet». Nej, detta var
permanent, ledande regeringsgrundsats. I Mémorial (1816,
14 nov.) förtäljes, huru han vid något tillfälle förklarade,
att »konskriptionen är en nations eviga rot, att den luttrar
dess moral och utgör den i sanning uppfostrande kraften
för dess skaplynne». Af den utomordentligt nitiska och
omfattande verksamhet, som Fredrik II utvecklade, för
att i alla riktningar främja tillgodogörandet af sitt lands
hjälpkällor och höja dess välstånd, för att öfvervaka att
rätt vederfores äfven den ringaste af hans undersåter,
däraf märkes hos Napoleon intet spår. Fredriks berömda
utsaga, att »en furste är statens förste tjänare och förste
ämbetsman», är 1 hans mun en uppriktigt menad
lefnadsregel. Man har hånat hans litterära försök, medan det
är vedertagen sed att höja till skyarna Napoleons
skriftställeri. Och likväl, hur annorlunda utfaller ej
jämförelsen, när den afser icke en estetisk analys, som i
dylika fall är något komisk, utan en opartisk dom om
människan och regenten. Utgifvaren af Fredriks samlade
skrifter, professor Preuss, har redan för tiden före
sjuåriga kriget genomsett mer än 12,000 af Fredriks
kabinettsorder, och kännarna af dessa minnesmärken betyga, att
de utgöra det vackraste vittnesbörd om sin författares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
