Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 487
outtröttliga omsorg för samhällets förkofran och om hans
rättvisa, liksom om hans sunda praktiska förstånd. Hvad
är det åter, som förestafvat Napoleons svulstiga
proklamationer, hans i efterhand sinnrikt dikterade utläggningar
och apologier, om ej alltid det egna jagets pensée
immuable? Man behöfver ej hylla den jesuitiska moral, som
germanisterna till eget bruk antagit och i sin tendentiösa
historieskrifning tillämpat, för att erkänna att Macaulays
teckning af Fredrik II, hur pikant den ock må vara genom
sina drastiska invektiver, något så när närmar sig
karikatyren. Napoleon föll aldrig på den tanken, att ej hans
stat och folk voro till för hans skull. Det var ej blott
på direktorerna han tänkte, när han långt före den 18
brumaire utbröt: »tro ej att jag slåss för dessa
advokater». Med »dessa advokater» menade han, såsom han
sedan hade god tid att visa, hela sitt folk och den franska
revolutionen. Att offra sig för en idé, hette den ock
fäderneslandets lycka, var för »ideologernas» förföljare
höjden af dårskap. Det är ej för tidigt att omsider
eftervärlden lär sig inse detta, som ganska snart klarnade
för hans samtida landsmän. Vid tidpunkten för
kejsarvalkomediens mise en scène stod den sedan så ryktbare
Paul Louis Courier såsom skvadronschef i Piacenza; den
finbildade klassikern har på ett oöfverträffligt sätt
beskrifvit, huru den stora nyheten mottogs och
statsförändringen antogs af honom och hans kamrater. »Jag
trodde honom ämnad till något bättre än kejsare,» utbrast
en af Couriers kamrater, och Courier tillägger såsom sin
egen trosbekännelse, att detta just icke var så illa taladt.
»I själfva verket,» fortfar han i ordalag, som blifvit
odödliga, »säg mig hvad det skall betyda: en man som
han, Bonaparte, soldat, generalissimus, världens förste
fältherre, vill betitlas »majestät>? Han är en Bonaparte
och vill heta »sire». Il aspire å descendre! Dock nej,
han tror sig stiga, när han ställer sig vid konungars sida.
En titel är honom kärare än ett namn. Arme man!
Hans idéer äro ej i jämhöjd med hans öde. Jag tänkte
det genast, då jag såg huru han gifte bort sin lilla syster
med en Borghese och därvid bar sig åt som borde han
tacka denne för den stora äran.> Ett årtiondes
regeringsverksamhet, med alla maktens medel i hand, har till
fullo bekräftat denna uppfattning och visat, att den just
lagom gaf kejsaren, hvad kejsaren tillhörer.
Våra uppsatser ha redan växt till en för läsarens
tålamod måhända tröttande vidlyftighet, hvarför vi finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
