Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 ADOLF HEDIN
oss uppfordrade att afstå från hvarje försök till en
närmare redogörelse för Lanfreys verk, hvars svenska
öfversättnings andra häfte nyss utkommit. Emellertid ville vi
till särskild uppmärksamhet anbefalla vissa partier af hans
framställning. Till de mest framstående hör teckningen
i andra delen af centralisationen och expeditionen till
San Domingo, i fjärde delen af planerna mot Spanien, i
tredje af »den nationella rörelsen år 1803», mordet på
Enghien, Georges och Pichegrus sammansvärjning samt
processen mot Moreau. Att en af Thiers konstfärdigaste
dikter, den bestämda karaktärskillnaden mellan det
lyckliga och hofsamma konsulatet samt det äfventyrliga och
hårdhändta kejsardömet, smuias sönder till stoft, är ett
af arbetets mest utmärkande drag och en af dess största
förtjänster. Ej bättre går det med de hyperboliska loford,
Thiers ägnat konkordatet med påfven. I beskrifningen
af första italienska fälttåget ser man, hur Bonaparte
systematiskt fördärfvade arméns anda: för dessa trupper,
vana att blöda för sitt lands försvar, uppställde först han
ett annat mål, det att genom plundring och försnillning
rikta sig och njuta, och därigenom gjorde han dem till
sina verktyg. Hur den sannskyldiga polisorganisation,
hvartill det franska samhällets former alltigenom
förvandlades, kväfde allt andligt lif, framlägger Lanfrey med ett
mästerskap, som vi vore frestade att kalla oöfverträffligt.
Att han ej med förkärlek uppsöker de för Napoleon
ofördelaktiga uttolkningarna af dunklare tilldragelser, eller i
dylika fall låter sin kritiska omsikt slumra, visar sig
mångenstädes. Sådant som hör till skandalkrönikan bryr
han sig ej om — ma guarda e passa. Hvem som är något
förtrogen med litteraturen, märker t. ex. strax, med huru
lätt hand han berör Bonapartes giftermål med Josephine
och bådas förhållande till Barras. Han hatar icke, han
förföljer ej, Mången lärer nog tycka, att här är godt
om stränga omdömen och hårda ord; men växa de ej
liksom fram på läsarens egna läppar, ur de händelser
som beskrifvas, innan ännu: författaren fällt sitt omdöme?
Och i öfrigt, hvad äro dessa korta, afmätta hugg, i
jämförelse med den störtskur af de förfärligaste epiteter,
hvarmed Macaulay 1 sin essay öfver Fredrik II kryddar
en stil, som utan dem skulle bli nästan tråkig, därför att
den är så öfverlastad med lärda allusioner och
belletristiska sirater?
Vi ha erinrat om, att i en mängd kritiker och
monografier finnas värdefulla förarbeten för Lanfreys
helgjutna verk. Emellertid synes hans grundsats vara, att
aldrig se med andras ögon, att oaflåtligt gå till källorna,
själf moget granska och jämföra. Såsom kritik af tradi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
