Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 489
tionella åsikter och konstmässigt vrängda framställningar,
där data omflyttas, fakta modifieras eller döljas,
antaganden upphöjas till säkra forskningsresultater, torde
författarens berättelser om de ränker, som slutligen ledde
till det ödesdigra kriget på halfön, och om Enghiens
tillfångatagande, dom och afrättning höra till det yppersta,
denna art af historisk konst kan erbjuda. =:
Innan vi sluta, önskade vi tillägga några ord om den
praktisk-politiska betydelsen af Lanfreys verk. Det bifall,
hvarmed det hälsats, ja snart sagdt den omständigheten
att det kunnat utkomma, utgöra ett det betydelsefullaste
tidstecken. Vi ha förut sökt beskrifva Napoleonskultens
uppkomst, till hvilken Julimonarkien kortsynt nog
medverkade: hon älskade att i sin tjänst fästa namn från
kejsartiden, den yngre Las Cases t. ex. spelade under
denna tid en roll som deputerad, och orléanska huset
gaf ju sin fulla tribut åt föremålet för den folkliga
hänförelsen, när prinsen af Joinville sändes till S:t Helena,
att hämta kejsarens jordiska kvarlefvor. Denna
pånyttfödelse af kejsartidens minnen verkade olycksbringande
för borgarkonungadömet, likasom sedermera för republiken
eller, med andra ord, för den lugna utvecklingen och
folkfriheten i Frankrike, ty den blef en moralisk grundval
för Louis Bonapartes presidentur och andra kejsardömet.
I den ideala dager, hvari nu företelserna från seklets
början, med tidsafståndets hjälp och under den otåliga
känslan af det närvarande tillståndets förkastlighet, kommo
att framträda, vaknade åter lidelsen för denna gloire,
hvars dyra pris man glömt, begäret efter att åter blifva
la grande nation, med hvilket namn man låtit smeka sig
af kejsaren och för hvilket man fattat behag, samt
lystnaden efter »naturliga gränser», som man i en skymflig
fred förlorat. Nu uppkom den franska chauvinismen,
hvilken då ej hade den bismak af löjlig öfverdrift med
hvilken detta slagord numera naturaliserats äfven i andra
länder. - Fransmännen hade förut mer än tillräcklig
nationalfåfänga. Äfven hos de betänksammaste och mest
moderata andar återfinner man denna skötesynd; när
ministären Martignac 1828 lät Guizot (liksom Villemain
och Cousin) åter börja sina 1822 suspenderade
föreläsningar vid Faculté des lettres, skyndade han att öppna
sin bekanta kurs öfver Europeiska civilisationens allmänna
historia med de orden att, utan smicker sagdt, Frankrike
varit den europeiska odlingens medelpunkt och härd.
Det gifs kanske ej så mycket att invända mot denna
sats, men när denne »fredens Napoleon» ej tvekade att
på detta sätt smeka den blott alltför mycket af
krigsgloiren frossande nationalfåfängan, hvad skulle då ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
