Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Napoleonkultens uppkomst och förfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 ADOLF HEDIN
kunna ske på det torra trädet! Hvilken förvillelse efter
hand inträdde i tänkesättet om kejsardömet och
Bonaparterna, bevisas ju bäst däraf, att Louis Bonaparte ej
ens genom Strassburg och Boulogne kunde göra sig
omöjlig för rollen af pretendent, och att äfven
republikaner, hvilkas frihets- och fosterlandskärlek äro höjda
öfver hvarje tvifvel, knöto förbindelser med fången på
Ham, som efter februarirevolutionen kommo honom till
nytta.
Det andra kejsardömet, som enligt Napoleon III:s
såväl som hans motståndares erkännande väsentligen
uppbyggdes på minnet af det första, det vill säga på
Napoleonslegenden, har för fransmännen varit en hård
skola för politisk uppfostran. De söta frukterna af denna
bittra rot ha vi stundligen under ögonen, nu ej blott i
den franska politiska litteraturen, utan ock i de politiska
händelserna. Man skiljer nu mellan statsformernas namn
och den lagbundna frihetens verklighet, man inser att
samhällsinrättningar, äfven de teoretiskt mest fullkomliga
och skenbart mest liberala, äro till sitt bestånd osäkra,
föga gagneliga, stundom blott tjänliga till despotiska
missbruk, när de ej ha sin rot i folkets sed och upplysta
mening. Man har under Napoleon III blifvit mer än
mätt på denna gloire, för hvilken folkets bästa kraft
spilles på äfventyr i alla världens hörn, och det är ej
nationens tanke, den lagstiftande kårens majoritet uttrycker,
när hon applåderar Thiers” förlegade fraser, i hvilka den
innersta meningen är, att Frankrikes storhet tagit slut, sedan
Italien och Tyskland upphört att vara vanmäktiga genom sin
splittring. Den fåfänga exklusiviteten har vikit för ett rastlöst
begär att inhämta kännedom om, samt lära af andra folk, man
afkläder sig hvad Laboulaye varnande kallar »
Narcissusrollen». Och på samma gång går man att läsa om sin egen:
historia, och man läser den med andra ögon än förr. Hela den
praktiska demokratien i Frankrike har nu ej något annat
program, än att genom ett tåligt arbete uppfostra folket
och låta det mogna till den frihets utöfning, som så ofta
bullersamt proklamerats och åt hvilken det med ringa frukt
sedan snart hundra år bragt omätliga offer.
Det är under dessa förutsättningar Lanfreys verk
framträdt och gjort ett så djupt intryck. Dess praktiska
betydelse ville vi sammanfatta sålunda, att det är en spegel,
i hvilket nationen lär att rätt igenkänna de falska gudar,
för hvilkas präktiga kult hon öfvergifvit den mindre
braskande, men sundare och sannare vården om sin inre
odlings och frihets lugna utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
