Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk historia - Orléanska familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK HISTORIA 493
varit betänkligt att söka verkställa det med all den
fullständighet, som ännu var fysiskt möjlig. Men själfva
grundtanken var alltför länge närd och omhuldad i
hjärtats djup, för att alldeles öfvergifvas. När, efter de Hundra
dagarnas äfventyr, efter Napoleons flykt, efter franska
arméns formliga upplösning, det hvita skräckväldet
hägnadt af främmande ockupationstrupper, bröt in öfver det
olyckliga landet med mord, mordbrand, fusiljering af
värnlösa fångar, då skred äfven konung Ludvig XVIII:s
styrelse till att skipa rättvisa på sitt sätt, med ledning af
de gamla proskriptionslistornas princip.
I sin proklamation från Cambrai hade Ludvig XVIII
utlofvat straff för »ett förräderi hvartill världens
tideböcker ej erbjödo något motstycke». Löftets verkställighet
började med ordonnansen af den 24 juli 1815, som bjöd,
dels att 26 medlemmar uteslötos ur pärskammaren, dels
enligt en lista uppgjord af ärkeförrädaren, hertigen af
Otranto (Fouché): 19 personer skulle ställas inför
krigsrätt (bland andra Ney), samt nära 40 tills vidare
interneras för att sedermera dömas (bland dem Carnot). De
senares antal vardt, genom kamrarnas beslut, ökadt med
en del af de konventsledamöter, som voterat Ludvig XVI:s
död, nämligen med dem som under de Hundra dagarna
slutit sig till den återkomne kejsaren, röstat för hans
tilläggsförfattning till kartan eller af honom mottagit
ämbeten. Medan krigsrätterna dömde till döden och skipade
lag på ett sätt, som i flera fall är alldeles jämförligt med
revolutionstribunalens orättrådigaste och grymmaste
gärningar, dömde däremot konungen och kamrarna genom
den s. k. amnestilagen sina offer, vid äfventyr af
deportation, till ständig landsförvisning med förbud att i Frankrike
besitta någon egendom; ett förslag att konfiskera hvad
de ägde var nära att gå igenom. Alla Napoleons anhöriga
förvisades också, vid äfventyr af dödsstraff, om de ej
inom en månad lämnade landet; sin egendom skulle de
sälja inom sex månader. Det bör emellertid ihågkommas
att Ludvig XVIII själf icke var böjd för hämndåtgärden mot
dem, som voterat hans broders död. Detta var, om ej
tacksamhet, dock ett slags logik å hans sida. Ty hade de icke
skickat Ludvig XVI till schavotten och låtit hans son dö,
åtminstone officiellt, i Tempeltornet, så kan det vara mer
än ovisst, om den som nu hette Ludvig XVIII någonsin
fått bära den titeln. För att vinna den, hade han dock
sträfvat i flera årtionden, utan att sky några medel af
hvad slag som helst. Allt sedan Ludvig XVI:s och
Marie-Antoinettes äldsta dotters födelse hade han ihärdigt
utspridt, att broderns barn voro frukter af drottningens
äktenskapsbrott, hvarom han samlade »bevis» till 1787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
