Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Tal för Henrik Ibsen - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDA ÄMNEN 525
Så har Ibsen talat till de enskilda, så har han talat
till folken i sina trenne fädernesland, till alla dem som
bära skulden och den outplånliga smäleken för året 1864.
Äfven nationerna, folkpersonligheterna äro i hans ögon
ansvariga för sitt öde. Hvarje gång jag läst Brand, har
jag tänkt på Saint-Marc Girardins ord, att nationerna
liksom individerna skola hafva sin yttersta dom och att
Gud på den dagen skall kalla dem till räkenskap för den
jord, han tilldelat dem.
Jag har antydt min personliga mening om det som
är Ibsens storhet. Andra kunna till äfventyrs hellre nämna
många andra ting, som jag har mindre öga för. Men
därutinnan motser jag ej någon afvikande mening, att
Ibsen genom all sin diktning oaflåtligt väfver in nya trådar
i det andliga enhetsbandet mellan nordens folk, ett band
som icke skall brista, hur mycket än det politiska
oförståndet och okynnet må syssla med att vältra fram stock
och sten på vår politiska sammanbindningsbana.
När Ibsen nu drager bort till främmande nejder,
lämnar han oss dock icke, ty vi glömma honom ej. Och
han glömmer icke sina svenska vänner, vi veta att vi
kunna säga som Kent i Kung Lear: Nytt land förvandlar
ej hans: gamla själ.
Skålen är Ibsens. Han lefve!
Cervantes.
(Enligt efterlämnadt manuskript från 1885.)
Litteraturhistoriska gengångare. Taflor ur förflutna
tiders vitterhet. II. Cervantes Don Quijote, af Theodor
Hagberg. (Uppsala 1885, Almqvist & Wicksell.)
Flertalet bland dem som haft sin förnöjelse af att
läsa om Don Quijote och hans vapendragare, om hans
häst och hans hjärtas dam, har väl nästan uteslutande
fäst sig vid hjältens makalösa äfventyr, vid vapendragarens
ej mindre makalösa blandning af dumhet och slughet och
hans utsökta, men stundom nog oväntadt tillämpade
ordspråk med mera sådant. De ha, kort sagdt, följt de
växlande scenerna ungefär som en fars på teatern, i hvilken
man ej söker någon vidare »mening», än att åskådaren
skall få gapskratta. Och antagligen hafva, för detta flertal
af läsare, äfven de i den långa äfventyrsväfnaden inflätade
guldtrådarna af den ädlaste lefnadsvisdom blott tjänat att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
