Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526 ADOLF HEDIN
gifva ökad relief åt de befängda historierna och åt
hufvudpersonens galna lustighet.
Men den litterärhistoriska kritiken har ej nöjt sig med
detta, den har från för öfrigt ytterst olika synpunkter ej
kunnat gå in på, att Cervantes blott skref samman ett
karnevalsskämt. Somliga hafva här sökt den direkt
personliga satiren: en har sagt, att den odödliga dikten
pekar på den stormäktige kejsaren och konungen Karl V,
en annan att Cervantes velat drifva gäck med hertigens
af Osuna sätt att styra i Neapel, en tredje något annat.
Man har sagt: han ville göra slut på den fanatiska
smaken för riddarromanerna, hvilkas tokerier troddes som
guds ord. Eller att han ville gifva dödsstöten åt
»chevaleriet>. Men hvarje ensidig förklaring har väckt motsägelse.
Den främste, skulle vi tro, af nutidens spanska Cervan
tister (los Cervantistas), Ramon Leon Mainez har med
förtrytelse tillbakavisat den uttydningen, att Cervantes, själf
»en fulländad riddare», skulle velat bekämpa riddarväsendets
idéer och traditioner. Och ej mindre orimlig finner han
den meningen, att Cervantes satiriskt for ut mot
riddarböckerna, af hvilka han mycket värderar en stor del, och
hvilka för så vidt de förtjänade en annan dom, icke
behöfde af honom förpassas till en föraktfull glömska, i ty
att tidsanden dessförutan åtog sig det besväret. Nej, säger
han; Cervantes syfte var hvarken mer eller mindre än
motsatsen af allt detta. Mot de nya vanor och seder,
eller hellre ovanor och oseder, som under Filip III
inbröto bland Spaniens folk, mot den då begynnande
demoralisation, som längre fram skulle leda till hela nationens
förfall, ville Cervantes förfäkta det gamla chevaleriet, de
forna ärans och hederns ridderliga idéer. Man tager fel,
och det grundligt, om man tror att Cervantes låter det gå så
illa med Don Quijote, för att förlöjliga dennes meningar
och den »sociala anacronism», som den stackars hidalgon
sökte upprätthålla. Tvärtom: Don Quijote upphöjes af
den store författaren i en aktningens och ärans glans, som
är »oförgänglig». Så säger Mainez.
Och mellan dessa ytterligheter, eller åtminstone
skenbara ytterligheter i uppfattningen, hvilket utrymme finnes
där ej för »förmedlande» åsikter!
Vi nämnde nyss vår tids forskare i ämnet,
»Cervantisterne». Kanske kunna de ibland röja en anstrykning af
den öfverdrift, som vi känna från Shakespeare- och
Göthedyrkarnas åthäfvor. Tagom sådant ej illa upp, eftersom
det dock är förbehållet åt entusiasmen d. ä. åt den
storartade ensidigheten, att uträtta stora saker och att öfvervinna
sådana svårigheter, som eljest skulle förblifva obetvingliga.
Hellre må man lyckönska sig till deras ihärdiga arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
