Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Skandinaviskt initiativ till mellanfolklig rättsregel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDA ÄMNEN 543
hänsyn till de stora makternas öfverhettade rivalitet, att
ett initiativ utgår från de fredligt sinnade, små staterna,
en eller flera i förening. Visserligen kunde man befara,
att en viss kejsare då störtar fram för att tillägna sig ett
initiativ, som ej är hans. Man har det ledsamma exemplet
från 1890, då han omintetgjorde den schweiziska
inbjudningen till en konferens i arbetarespörsmålet, hvaraf ett
praktiskt resultat kunde hafva framgått. I stället kom
under stort buller och bång konferensen i Berlin till stånd,
för två ganska obehöfliga frågor — de voro i god gång
förut — och en ytterst vansklig och för de eventuella
smärre kontrahenterna ytterst vådlig, enär de stormäktiga
kunde ha gått in på en »bundenhet» å la biskop Billing,
men de små skulle ha fått handklofvar, tillskrufvade
under de förras kontroll. Resultatet af konferensens
fromma önskningsresolutioner blef nog lika med noll. Att
kejsaren genom direkta insisterande frågor tiggde sig en
komplimang för sin franska af den illustre man, som han
placerat vid sin sida å en galamiddag, var nog en sötare
frukt än någon af dem, som bjödos på silfverfat.
Men den möjligheten, att någon snappar bort ett
initiativ, kan näppeligen befaras i de frågor, som äro
ömtåliga när helst de väckas af en stormakt, men mista sin
ömtålighet, när en liten stats regering eller några små
staters regeringar väcka förslaget, som således utmärkes
genom frånvaron af alla andra anspråk än att vilja främja
ett oomtvistligen behjärtansvärdt sakintresse, till hvilket
just de små makterna kunna — utan att deras tal ljuder
falskt — hänföra humanitetens länge glömda bud.
En nyss timad tilldragelse visar vägen.
Som bekant har den konventionella folkrätten tagit
telegrafkablar i sitt hägn. Mången torde föreställa sig,
att aftal ej skulle vara nödiga för att förvissa
skeppsbrutna om det bistånd, som kan lämnas dem, i all
synnerhet att ej mötande fartyg skulle vägra att taga de
bedjande ombord. Men det är en gammal klagan, att
engelska fartygschefer ofta i slika fall visa en hjärtlöshet,
som är för de flesta människor ofattlig. En viss
uppmärksamhet synes det nyaste exemplet ha väckt, då ett
engelskt fartyg, »Afghanistan», nekade att taga ombord
en del af den genom explosioner och brand på hafvet
förstörda Amiral-Gueydon’s besättning, från en odäckad
båt, som männen fått af en barmhärtig arabisk »sultan»
och med hvilken de skulle söka uppnå Mascate. »På
våra signaler,» berättar löjtnant Robillard, »närmade sig
Afghanistan. Vi parlamenterade så godt vi kunde, men i
det ögonblick vi skulle sätta foten på trappan för alt stiga
ombord aflägsnade sig för full ånga det engelska fartyget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
