Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Sverige och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDA ÄMNEN 575
jag väljer afsiktligt detta negativa uttryckssätt, såsom det
lenaste möjliga. Det inses lätt, att en sådan
sinnesstämning beror af flera samverkande omständigheter.
Äfven med den bästa vilja i världen att framför allt
se de goda sidorna hos sina medmänniskor, kan man ej
neka att de representanter, som »det stora fäderneslandet»
sänder oss, i skepnad af profryttare och andra turister,
till största delen äro särdeles obehagliga gäster. Deras
råa skroderande och skryt på hoteller och järnvägar har,
ännu mera än de dåliga alstren af de shoddy-industrier, i
hvilka de »göra», förskaffat dem anseende af en svensk
landsplåga. En ofördelaktig mening om tyskarna är,
oberoende af alla politiska åsikter och intressen, både
gammal och allmän — ingalunda begränsad inom de
högre samhällslagren, ej heller uppkommen först efter
1848. »Hvad gör icke tysken för pengar», säger ett
ordspråk.
De tyske vetenskapsmännens själfbehagliga anspråk
och deras oblyga försök att från andra nationer
»annektera» uppfinningar och upptäckter samt dessas
upphofsmän gifva blott alltför ofta anledning såväl till förtrytelse,
som till föraktfullt löje.
Listan kunde blifva lång, men jag åtnöjes med att
konstatera det faktum, att folkinstinkten är tyskarna
obenägen. Jag vill för ingen del påstå, att man hyser
sympati för England och engelsmännen; men man
skänker dem en aktning, som envist vägras tyskarna och
Tyskland.
Till de nämnda med flera faktorer har den moderna
tyska politiken lagt en tyngd, som definitivt sänkt oviljans
och antipatiernas vågskål. De tvenne röfvartågen mot
Danmark, med deras ruskiga bedrifter, sådana som
vandalismen (»likplundringen») på Flensborgs kyrkogård äro
ej glömda i Sverige, fast man ej talar därom, och de
skola ej heller glömmas. Lika litet glömma vi, att
Tysklands kejsare, under tyskarnas jubel, kastat under bordet,
likt ett skräppapper, art. V af den »i den allraheligaste och
odelbara treenighetens namn» slutna freden i Prag. Och
vi glömma ej, huru Preussen förtrycker det i fångenskap
försmäktande Nordslesvig. Hur djupt den tyska
krigföringen i Frankrike 1870 upprörde alla svenska sinnen,
lär nog vara Eder välbekant.
Tysklands politik mot Danmark har — det inser
hvar och en — blott en förklaring. Liksom tidsskillnaden
mellan det första och det andra slesvigska kriget var blott
en vapenhvila, så är 1864 års fredsslut i Berlin-politikens
tanke icke heller mer än en vapenhvila, tills lämpliga
ögonblicket kommer att bemäktiga sig återstoden af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
