Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Är det folken, som vilja krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDA ÄMNEN 589
åsikt, men en så allvarlig man kunde dock ej affärda
frågan med den tomma frasen, att numera är det folken
som anstifta krigen. Hans ord äro följande” — de
förtjäna i sanning att beaktas, och jag återgifver dem
fullständigt.
»Så länge nationerna lefva ett från hvarandra
afsöndradt lif, skall det gifvas stridigheter, som blott med vapen
kunna slitas, men i mänsklighetens intresse är det att
hoppas, att krigen blifva mera sällsynta, liksom de blifvit
mera fruktansvärda. Det är ej mera furstarnas äregirighet,
det är folkens stämningar, de inre förhållandenas
vantrefnad, partiernas, i synnerhet deras målsmäns
förehafvanden, som hota freden. Lättare skall det följddigra
beslutet att börja krig fattas af en församling, i hvilken
ingen bär det fulla ansvaret, än af en ende, hur högt han
än må vara ställd, och oftare skall man finna ett
fredsälskande statsöfverhufvud, än en folkrepresentation af vise
män! Den nyare tidens stora strider hafva upplågat mot
de regerandes önskan och vilja. - Börsen har i våra dagar
vunnit en inflytelse, som förmår att för sina intressen
skicka den väpnade makten i fält. Mexiko och Egypten
hafva hemsökts af europeiska härar, för att likvidera den
höga finansens fordringar. Ur sådana förhållanden
framgick också kriget 1870—1871.»
Vi hafva sett, att detta icke träffar in på det stora
fransk-tyska kriget, hvad franska folkets »stämning»
vidkommer. Och Moltke vederlägger, i detta hänseende, sig
själf, då han tillägger att kriget vardt nödvändigt, för att
upphjälpa kejsar Napoleons försvagade ställning, och att
så gick det till, att en vacker dag det franska folket ur
sina representanters mun förnam, »att det ville krig med
Tyskland». Icke heller är det sant om detta krig, att
det, mot de regerandes vilja och önskan, beslöts af
folkrepresentationen: ty denna församling, som till sin stora
majoritet var en skapelse af den officiella kandidaturen,
drefs och hetsades just af de regerande på det sätt vi sett,
att gifva sitt samtycke. Men så mycket mera slår det in,
att partiintriger (das Treiben der Parteien, besonders ihrer
Wortfährer) afgjorde kriget: bonapartismens och
klerikalismens fanatiker med kejsarinnan i spetsen aftvungo den
till själ och kropp förslöade, viljelöse kejsaren beslutet
att gå till en dödsfara som till en lek. Äfven är det sant,
att börsspelare och att tidningsfinansierer ifrigt åtrådde ett
äfventyr, där de räknade på att förtjäna pengar. Men
hvarken hofpartiet eller de samvetslösa spekulanterna, eller
den politiska lakejmajoritet, med hvilken regeringen själf
* II, 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
