Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Är det folken, som vilja krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592 ADOLF HEDIN
Vi komma nu till förevändningen, den Hohenzollernska
kandidaturen till spanska kronan.
Spanjorerna hade ändtligen i slutet af år 1868 befriat
sitt land från den vanära, som var känd under namnet
Isabella. Efter att spanska riksdagen antagit en ny,
monarkisk författning, uppstod fråga om kandidater till tronen,
och den blef vansklig nog, den krönta vanärans svåger,
hertigen af Montpentier var omöjlig af två skäl: han hade
ej slutit sig aktivt till revolutionen mot Isabella, och för
öfrigt skulle Napoleon näppeligen hafva tålt en medlem
af familjen Orléans. Titulärkonungen dom Ferdinand i
Portugal ville platt icke mottaga anbudet, och från Italien
kom också ofördröjligen nej. I Spanien kunde man ej
rimligen tänka på en protestantisk prins, äfven om
naturligtvis någon betänklighet mot priset för kronan — ett
religionsombyte — ej var att befara. Det började blifva lika svårt
för spanjorerna att få en kung, som det varit för grekerna
1862. Annorlunda i forna tider, då Israels folk fann en
kung i mannen, som gick och letade efter sin faders
åsninnor. Så uppstod fråga om prins Leopold, son till
furst Anton af Hohenzollern-Sigmaringen, hvilken familjs
släktskap med preussiska konungahuset visserligen hade
blifvit officiellt erkänd af Vilhelm II, men i själfva verket
var blott en namnsläktskap, ty den gemensamme anherren
lefde omkring år 1200, och sedan dess hade linjerna varit
alldeles åtskilda, så att som blodsband var det just icke
mer att tala om, än allas vår osäkra samfällda
härstamning från Adam och Eva. Eftersom denna släktskap af
Napoleons ministrar blåstes upp till någonting vida mer
betydande, än den var, må tilläggas att, när denna
Hohenzollern-grens lilla leksaks-furstendöme år 1849 införlifvades
med Preussen, på konungen af Preussen öfverflyttades den
makt såsom familjeöfverhufvud, hvilken förut tillkommit
den dittills i Sigmaringen regerande fursten, och i denna
faders- eller familjechefs-makt ingick ej uttryckligen någon
rätt för den preussiske konungen att afslå det anbud af
en främmande krona, som gjordes prins Leopold.
Prins Leopolds fader stod af gammalt i mycket
vänskapliga relationer till kejsar Napoleon. Det var ock en
envis nyck af Frankrikes kejsare, som Leopolds yngre bror
hade att tacka för, att han mot alla de öfriga makternas,
mot sin egen landsherres konung Wilhelms önskan lyckats
blifva regerande furste i Rumänien — tack vare kejsarens
vanvettiga infall är nu Rumänien, under denne
fullblodspreussare, en af den mot Frankrike slutna trippelalliansens
drabanter. Det är ju tydligt att, vid sådana relationer
mellan Napoleon och den Hohenzollernska familjen, inga
personliga skäl kunde af kejsaren göras gällande mot prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
