Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Är det folken, som vilja krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILDA ÄMNEN 599
mästerstycke. Tydligt är att han, åtminstone numera,
anser denna manöver hafva utöfvat en stor inflytelse —
att den väsentligen medverkat till utbrottet af det krig,
som hade till följd det tyska rikets upprättande.
Bismarcks mästerstycke kom vederbörande i Paris väl
till pass. Till den redan utspridda lögnen om en
förolämpning, som franske ambassadören skulle hafva lidit i Ems,
blef man nu i tillfälle att lägga en försvårande omständighet,
att nämligen denna förolämpning från Berlin officiellt
förkunnades för hela världen: man tog här sin tillflykt
till en ny osanning, att nämligen Bismarcks telegram, som
i själfva verket blott var en underrättelse till de
preussiska sändebuden, var ett meddelande till de främmande
regeringarna. På dessa två osanningar baserade ministrarna
om kvällen 14 juli sitt uppträdande inför lagstiftande
corpsen påföljande dag, då de, under förklarande att de
ingenting försummat för att bevara freden, begärde
lagstiftade corpsens bifall till krig, nämligen under formen af
dess motiverade bifall till en krigskredit på 50 millioner.
Under skrik, skymford och hotelser från regeringens
kreatur, som utgjorde församlingens majoritet, begärde
Thiers förgäfves att regeringen skulle framlägga
handlingarna i målet — de depescher på hvilka hon stödde
sina påståenden: Émile Ollivier steg då upp och
förklarade att beviset för den lidna förolämpningen, var
det afsiktliga offentliggörandet af en preussisk depesch
till regeringarna om konung Vilhelms vägran att
mottaga en fransk ambassadör. Han ljög: denna preussiska
depesch, hvars lydelse han ännu icke kände, var ej
meddelad, ej afsedd att meddelas regeringarna. Han ljög
vidare, då han förklarade sig ej kunna — i strid med
gällande sed — meddela förtroliga depescher. Han hade
inga sådana, som kunde användas för hans ändamål.
Och så tillade han, att han och hans ämbetsbröder »med
lätt hjärta» toge på sig ansvarigheten för kriget. Jules
Favre svarade, att hvad man hittills kände ej gåfve någon
rimlig orsak till krigsförklaring. »Hvar är den officiella
depeschen — hvar är redogörelsen för det samtal, då
vår ambassadör fått vara vittne till ett misskännande af
franska nationens värdighet. Man har här blott förebragt
telegram — det är ej på sådan grundval man kan besluta
om krig och fred. Vi begära meddelande af depescherna,
särskildt dem hvarigenom preussiska regeringen meddelat
sitt beslut åt de främmande kabinetten.> Högermannen
Buffet, f. d. ministern — som gått ut ur regeringen hellre
än att vara med om plebiscitkomedien — understödde
Jules Favre. Men det var fåfängt inför denna hop af
vettvillingar: 159 mot 84 sade nej. Och utan att veta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
