Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skilda ämnen - Är det folken, som vilja krig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600 ADOLF HEDIN
något exakt om några nya anledningar till ett krig, hvars
första orsak var undanröjd, valde kammaren ett utskott
som skulle afgifva utlåtande om den begärda krigskrediten.
Samma dag kl. half 9 på aftonen sammanträdde
kammaren ånyo, och utskottets referent markis de Talhouët tog
ordet på dess vägnar, för att ej blott tillstyrka hvad regeringen
begärde, ej blott gilla de af henne till Preussen riktade
anspråken, ej blott acceptera osanningen om den
»förolämpning», franska nationen lidit i ambassadörens person;
utan ljög också af alldeles egen drift, både när han
försäkrade sig hafva utaf meddelade depescher inhämtat, att
de främmande regeringarna blifvit från Berlin
underrättade om den förolämpning som tillfogats Benedetti,
och när han uppgaf, att franska regeringen redan vid
underhandlingens första början fordrat, hvad den först
efteråt (Delord 195) — den 12 juli — hittade på —!
När han slutat, trädde Gambetta upp å tribunen, hälsad
af denna voteringsboskaps bölande, men han lät sig ej
bekomma utan insisterade på att man skulle få veta hvad
det så mycket omtalade preussiska telegrafmeddelandet
till de främmande regeringarna innehöll? — Har, frågade
han, utskottet sett det? Gramont stod upp och ljög: jag
har meddelat dokumentet åt utskottet. Och utskottets
referent ljög och bekräftade denna lögn — som han några
minuter efteråt beriktigade därhän, att utskottet i själfva
verket icke hade sett det, men att — hvilket han
absolut icke kunde veta — dess innehåll var nästan
ordagrant återgifvet i depeschen från Frankrikes sändebud.
— Gambetta sporde ytterligare, om det var sant att den
preussiska depeschen skickats till alla regeringar och ej
möjligen blott till de sydtyska, och han fordrade att den
skulle meddelas »kammaren — Frankrike — Europa». Om
någonting vidare kunde öfverraska från en sådan
banditliga, som den där renegaten Ollivier hade en första
ministers rang, skulle det vara det som nu följer. Ollivier
visar sig nu för tredje gången i talarstolen, för att fråga
Gambetta hvad det då var han kältade om, när han
begärde att få se den preussiska depeschen. »Hvem, » sade
Ollivier, »har då talat till Er om någon preussisk depesch?»
Nu existerade således icke längre, icke ens det dokument,
hvilket förut åberopats som bevis på den skymf,
Frankrike har lidit och måste i blod aftvätta! Men i Olliviers
ögon, behöfves icke heller detta bevis, på hvilket dittills
hade lagts en afgörande vikt: »När hafva väl vi,» utbrast
han, »när hafva väl vi, för att ådagalägga att Frankrike
blifvit skymfadt, åberopat några kansliformler, några mer
eller mindre hemlighetsfulla depescher!» Såsom Jules
Favre säger, man tror sig drömma, när man läser ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
