- Project Runeberg -  Posthuma noveller /
10

(1922) [MARC] Author: Dan Andersson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Den hemlighetsfulla sången

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10

så, jag tänkte på intet, jag kände mig bedövad som
av morfin. Och hur det kom sig att vi sutto
bredvid varandra på divanen och höllo varandras händer
så länge kan jag ej redogöra för — jag hade förlorat
min rädsla och varje spår av moralisk
självbevarelsedrift, intet i världen syntes mig innebära
någonting farligt eller förbjudet, allt var så som händelserna
fogat det och som det borda vara.

Hon sade att hon älskade mig, och jag blev icke
förvånad. Likt en läkare, som avlyssnar sin patients
bekymmer, hörde jag på hennes hjärtas bikt, och jag
minns att jag fann historien gammal, jag satt och
kände inom mig den eviga upprepningen, som aldrig
skall taga slut — jag kan icke säga att jag fann den
banal, ty så länge en man är en man kan aldrig
den stora kärlekens tragiska bikt bli banal.

Jag gick därifrån mycket sent och vid vilken tid
minnes jag ej. På morgonen var det som om jag
mitt ibland siffrorna sökte tolka betydelsen av en
besynnerlig dröm. Människorna säga att jag är
kall och hjärtlös, men det är icke sant. Jag älskade
icke, det är hela hemligheten. Återigen om en dag
träffade jag Filippus på vinstugan. Aldrig skulle
det fallit mig in att med ett ord ge antydning om
det som hänt — eller icke hänt. Jag var icke
högfärdig, jag var icke heller riktigt ledsen, jag var
mest likgiltig, jag ångrade icke, men ville ej heller
återknyta eller fortsätta. Allt vore bäst om det
finge försvinna, som en sista glimt av en sällsam och
lockande dröm försvinner just som man slår upp
ögonen i det mörka rummet. Och därför spratt jag
ofrivilligt till, när Filippus plötsligt sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 15:38:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/adposthuma/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free