Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Den hemlighetsfulla sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
— Vet ni ej att hennes man övergivit henne och
rest — till Italien med — med barnen?
— När hände detta? Vet ni vad orsaken var?
— Det hände i våras. Han — han misstänkte
henne att — vara honom otrogen. Skulle inte ni
veta detta? Jag trodde — — men nu är ju allt förbi
— och —
Den gamla snyftade till. Jag bemannade mig, jag
måste ha klarhet. Sakta gick jag fram till draperiet
framför dörren till Leonoras rum. Den gamla
nickade. — Jag tänkte att ni skulle vilja se henne,
sade hon enkelt. Jag steg in och fann alla rummets
fönster öppna. Den dödas ansikte var som sist
jag såg det, men jag tyckte att det låg som ett
trotsigt jubel över dragen. Tog jag fel? Nej, nej.
Och hennes händer lågo sammanknäppta över
bröstet, och dessa händer höllo ännu mitt brev i
ett hårt, kramande grepp.
Jag kände mig icke orolig längre, ej heller
trycktes jag ned av min sorg, nej, den liksom bar mig
på starka vingar över en avgrund. Jag gick fram
och lade handen på den dödas panna, och utan
att ta blicken från dessa vanställda drag frågade
jag den gamla:
— Var det för min skull som — han måste resa,
Och den gamla svarade med sänkt röst:
— För er skull.
LJ
Men nu måste min vandring snart bli av. När
jag nu sitter vid räknemaskinen och den rödkindade
kommer fram för att tala med mig reser jag mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
