Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Den hemlighetsfulla sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
en rosig hy till en dödskalle med gult skinn över.
Jag hörde hennes skarpa hosta — och jag kände
dock att jag älskade henne.
Hon viskade att hon väntat mig och vi talade med
varandra en halv timme. Då var hon så medtagen
att jag måste gå. Den natten sov jag ej mycket,
jag försökte förvandla mig till den kalle, nyktre
observatören igen, försökte säga mig att jag handlat
rätt hela tiden och att jag intet hade att förebrå
mig. Men jag hade sagt henne att jag älskade
henne. Och så skulle dock alltid kärlekens sanning
segra. Jag vet varför, nu. Den är så stor, den
måste, den kan ej annat!
Dagen därpå då jag kom upp var hon död.
Den gamla damen, som vårdat henne, berättade
mig att Leonora nästan brustit ut i glädjetårar över
ett brev hon fått, och att hon talat någonting om
en stor, hög sång, som hon hört. Hon hade sagt
att ingen dog lyckligare än hon och att hon var så
fylld av tacksamhet mot allt, mot livet och döden,
att hon velat sjunga, om hon kunnat.
— Men — men stammade jag, säg mig en sak
— är ej hennes — är ej mäster Caprini underrättad
om detta?
Nu först såg jag den verkliga glansen i dessa
gamla kloka, genomträngande ögon. Vi stodo i
hallen, och jag var färdig att gå. Hon betraktade
mig prövande, och hennes ansikte var så överfullt
av smärta, att jag ej uthärdade att se på det.
Slutligen sade hon sakta och med någonting förbrående -
hårt i rösten, tyckte jag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
