Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Torsten gick hela ditvägen ensam, han hade tagit
för vana att gå utan sällskap en dag tidigare än
de andra. På hemvägen måste han ju hålla dem
sällskap och det räckte till. På något
underligt sätt hade han blivit hela lagets fiende, det
var väl det att han tagit en eller annan i
försvar mot de små barbarerna, vilkas livskraft
växt fortare än förståndet. Detta hade ändat med
att han blivit kullslagen och sparkad något litet.
Efteråt hade pojkarna blivit rädda för honom, men
nu undvek han dem. Han hade hela tiden laddats
upp med ett ännu behärskat raseri, och fast han
skällts ut för sina usla kläder och sin vassa näsa
och för de stora stövlarna hade han låtit udda vara
jämt. Han trodde sig inte om att reda sig mot så
många, knappt ens mot två, och han hade fem
fiender på hemvägen och sex vid bruket. Om han
gick till stationen på kvällarna kunde det hända att
han blev stenad i ryggen: det troddes att han
förrått laget, ty Olsson hade aldrig mer cigarrlådan
på disken.
Han tyckte emellertid att han vuxit av allt detta,
han hade lärt känna en del av livet, av den stora
världen. Han hade fått reda på en hel del och fått
skarpare ögon och öron, skogsbarnets enfald hade
fått ge vika för vakenhet och misstänksamhet. För
första gången hade han smakat brännvin som Lasse
medfört i en fickflaska. Han hade lärt sig begripa
varför inte brukspojkarna språkade så mycket om
flickor som bybarnen i Södersjö: för brukspojkarna
och flickorna var allt detta ingen hemlighet mer,
det var alltsammans passerat, undersökt, prövat, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
