Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Bikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
vore sinnesrubbad eller så sjuk att han ej visste
vad han gjorde. Han var misstänkt för mordet
bland befolkningen. Säkert hade han utfört det. Och
att anhålla honom var ju ej heller detsamma som
att få honom dömd. Inför rätten skulle han ju
kunna återtaga sin bekännelse.
Det var en hård dag med snöyra och vass vind
när vi foro upp, länsmannen och jag och ännu en
man. Länsmannen var en fryntlig och säker karl
av den gamla sorten. Ingenting kunde gärna bringa
honom ur fattningen.
Vi hittade stället efter många förfrågningar, en
ganska stor, förfallen torparstuga med en
farstukvist vilken hängde lik en ruttnad ram kring en låg
och bred rödmålad dörr. Jag ville först gå in
för att förbereda gubben och öppnade sakta dörren.
Han hade hängt sig, stående på knä i sängen,
som stod till hälften utdragen vid ena långväggen.
Ansiktet var svartblått ännu och ett smalt snöre
som löpte från hans hals upp mot taket hade ätit
sig in djupt runt hans magra hals. Under
dödskampen hade han sparkat ut innehållet ur några
trasiga dunkuddar, så att dunen nu virvlade runt
golvet när dörren öppnades.
Länsmannen hajade till, svor ett tag litet dämpat
och ryckte fram en kniv för att skära loss liket som
redan var stelnat. Men jag stod stilla och tänkte
endast samma tanke upprepade gånger: Jag kunde
ha gett honom sakramentet — jag kunde ha gett...
Nå, nu var han väl lika lycklig ändå — eller
olycklig. Hans kamp hade varit bitter som galla och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
