Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Korta historier - Kungen är död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Abraham var djupt gripen. Han ville inte se på
porträttet mer, han kunde inte fatta hur det nu skulle
gå. Den natten sov han oroligt, och på morgonen
åt han litet kall gröt direkt ur grytan, tog på sig
kyrkkläderna och storstövlarna, letade rätt på sina två
käppar och stapplade ut, låste stugdörren, gömde
nyckeln under en sten och linkade i väg utför berget.
Han kände att han blivit gammal, hans skumma
ögon irrade hit och dit när han passerade kända
ställen, gamla kittelformade bottnar efter tjärdalar
och milor, gamla kojor som han bott i, nedrasade
jordkulor som han för femtio år sedan sökt skydd
i när nordan ven genom vassa stjärnklara
vinternätter. Här och där måste han sätta sig på en
sten och pusta ut.
Kungen var död. Han som var en så bra herre
som inte ville ha krig och som klappade små barn
på huvudet och gav dem karameller. Hå hå, ja!
Det var länge sen han gick den här vägen till
Niklastorp, två mil var det, skulle han orka fram till folk
med nyheterna. Folk måste ju få veta — han tyckte
liksom han ville göra kungen den här sista tjänsten.
Vid Latalams myr stannade han ett tag. En
gång hade han skjutit en älg mitt på myren — det
var en oktoberdag med dimma — älgoxen hade
kommit rätt emot honom och fått skottet mitt i
bringan och först rest sig på bakbenen innan han
stupat och kört ner både horn och huvud och hals
i den gungande dyn. Det var längesen — det var
bestämt på femtiett — det året när Sara dog.
Åhå, ja, vad Sara ändå varit till hjälp, många gånger,
hon bar vatten till släckning när han rev ut milor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
