Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - I höanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Sedan kommer vintern, kärren stelna och de mjuka
björnmosstuvorna bli hårda och möra så att man
kan sparka stycken ur dem med stöveltån, det
lägger sig en vit mössa av rimfrost om nätterna över
de väldiga torrvedsstubbarna och tjädrarna och
järparna fara dundrande upp ur granskogsbackarna.
Och när snön kommit kör finnbonden ut till sina
ladgolv efter höet. Bred och vräkig och svart ligger
han ovanpå lasset med pipan i munnen, han är själv
ägare, han kör sitt eget hö, han rår om varenda
bit av backen han kör på, han behöver inte krusa
backstusittare han, skall jag säja. Dem säljer han
blåmager surmjölk åt på kredit under vintern, och
så, en gång blir det slåtter på hackslogen igen,
backstugumannen är skyldig bonden och får göra
dagsverken, i brännande sol eller spöregn och storm,
aderton timmar på dygnet. Är det så underligt om
den fattige skuldsatte mannen stannar litet ofta
bakom de skyddande buskarna, rätar ryggen och
låtsar sig bryna lien — — —
Detta var i min barndom och första ungdom.
Jag har lagt märke till att den romantiska
hackslogslåtterns tid är förbi. Alla de väldiga röjningarna
jag minnes, Kestina—Sovanto—Tervalax—
Mattendrajna och Pätärrkuuslogarna
ha lagts ut »på löten», finnbonden börjar lära sig
rationellt jordbruk, spränger bort stenen ur åkerlappen,
lägger an på torvströ och konstgödning och besinnar,
att när man betalar sex kronor om dagen för ett
slådagsverke, så lönar det sig bättre att låta det
växa timmer på den sloge, där han förr skrapat
och petat med lien i vartenda hörn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
