Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - En livskonstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
gläder mig icke åt mitt arbete. Jag är led intill
döden. Jag är en vansläktad, alla mina förfäder ha
hängt sig i tur och ordning. Jag har förskräckliga
tankar, äcklande tvångsföreställningar och rysliga
drömmar. Vad skulle vagabonden svara? O, låt
oss gå och försöka. Det kan alltid vara en
förströelse.
När jag kom ned i kvarnen upptäckte jag att
han gått. Jag utfrågade några barn som lekte vid
dammen och de påstodo att han gått österut, uppåt
de där stora hedarna, där det finns tre gamla
varggropar. Vad skulle han göra däruppe? Gick han
ut i öknen? Jag måste skratta. Denna gamla narr
var sannerligen lustig, däruppe fanns det ju inga
symaskiner att laga, och det var också ett sätt att
välja den längsta omvägen ifall han ville gå till
Munkbyn, Jaså, han hade gått, ja, jag skulle gå
efter honom och tala med honom, vid
utgärdsgården skulle jag säkert hinna upp denna Guds luffare,
och sannerligen om det inte skulle bli roligt höra
vad han hade för goda råd att ge den som
ingenting kunde tro.
Vid en glänta i skogen fick jag plötsligt se
hans väldiga gestalt avteckna sig mot den
nedgående solen. Ah, nu mindes jag, han var lik
»Kristen» på de där dåliga träsnitten i Kristens resa,
som min farmor läste i. Lika lumpig, lika narraktig
pilgrim med bördan på ryggen. Han gick så fort
nu, han hade så brått, han måste skynda fram till
bygden, här var det ju ingen som såg honom i
hans fattigdom och helighet. Vad han måste vara
arg på ryggbördan och på myggen som bet härute
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
