Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - En livskonstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
i ensamheten, arg på den tunga bibeln i väskan och
på verktygen. Men snart skulle han vara i
Munkbyn och värdigt och tyst skrida in genom
köksdörren, böja huvudet i bön och skrymta sig till
mat, som tusen gånger förr.
Kanske han inte skrymtade? En som bedrog sig
själv med sin egen ärlighet och helighet? En
tiofaldig narr, mer beklagansvärd än alla. Kanske
han aldrig känt i sitt bröst ett sting av ångest att
vara levande, att andas? Ba! Vad visste denne narr
om ångest!
Jag kände mig vred på honom, vred därför att han
inte föll ned på knä och bad till sin herre även här
i ensamheten. Varför hade han så brått, varför
tog han så ivriga steg när han en gång var ute i
öknen?
Här började heden, här öppnade sig Sammahedens
härliga, majestätiska vidd i det skimrande gyllne
kvällsljuset. Här lågo klippor utströdda, stora som
små hus, här porlade en bäck och en källa rann
klar vid skogsbranten. Här svepte en sval och
befriande vind över vissnat gräs och överblommad
ljung, här var dagern som ett evighetens ljus. Här
bodde Gud. Varför stannade han inte — varför
bad han inte? Fortfarande brått?
Men sakta, sakta, jag fick inte störa honom,
inte låta märka att det fanns en människa här i
närheten, ty jag var så rädd att jag aldrig skulle
få veta om han dyrkade sin gud även i
ensamheten. Med små lätta steg höll jag mig ett par
hundra meter bakom — men min fruktan var över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
