Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - I mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
ögon, endast röda, tomma ögonhålor. Han kände
ändå en viss lust att vrida ansiktet åt det håll
varifrån han visste ljuset flödade in. För mer än tusende
gången kom han ihåg händelsen i stenbrottet för tio ’
år sedan, veckan efter sedan äldsta sonen, Karl
Magnus, farit till Amerika för att bli så där rik. Och
rik hade han blivit, sonen, som egentligen aldrig
tyckt om sin far, det hade ingen av de tre barnen
gjort, han kanske varit för sträng och hård mot
dem, men det var ju bara utanpå, nog älskade han
dem, för all del. De två sönerna och dottern hade
hållit sig till mor, bara mor, och hon var begraven
för längesedan. Doktorn hade måst peta ut hans
söndersprängda ögon för att förhindra
blodförgiftning, och sedan hade just inte barnen älskat
honom mer än förut, kanske mindre. Ingen av dem
var precis elak, men nog förstod han att han gick
litet i vägen, nu sedan han kommit i detta
namnlösa mörker som var svartare än någon mulen natt
om hösten. Ibland misste han sitt tålamod att
uthärda detta mörker, en darrning skakade honom då
och han strök våldsamt med handen över »ögonen»,
Men det var mest i början, nu gick det bättre.
Tungt att leva var det, och att aldrig kunna göra
något just till lags, fast han ofta satt på
torvtäkten och hackade och vände och ordnade med
torvorna.
Men nu var klockan bestämt mycket, Kerstin kom
in med mjölkkrukorna och hällde i separatorn. Lars
kravlade sig upp och klädde sig medan den
nymodiga maskinen, som han aldrig sett, surrade i
hans öron, och när han var färdig famlade han sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
