Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - I mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
följdes åt upp på vindskammaren där Karl Magnus
skulle ligga. Hans hjärta slog litet fortare nu, han
hade hört orden ur sonens egen mun, med tysta
instämmanden från de andra: det skulle betalas för
hans inackordering på fattighuset medan man
byggde om. Åja, han begrep nog hur länge den
ombyggnaden skulle räcka.
II.
Han kämpade med sig själv ännu när det blivit
natt och hela huset var tyst, han tänkte på hur två
av hans bekanta burit sig åt när de kommit att bli
i vägen. Han själv hade tänkt länge på det där,
som var så farligt att tänka på, först tänkte man
liksom på skämt, sedan räknade man ut hur det
skulle gå till, sedan hur dem man ville gå undan för
skulle bära sig åt, hur de skulle skrika och bli rädda
när de fick se en hänga. Det var rätt åt dem, det
var så rätt så. Och nu på sista tiden hade han tyckt
att denna hämnd mot dem vore rättvis. Åja, bara
en kunde vara modig nog, när en inte ens hade en
sup att styrka sig med. Men i dag hade han fått
höra...
Dagen hade varit som en utlösande stöt åt Lars”
grubbel, han kände sig beredd. Ingen ängslan just,
litet hetta i bröstet, och så en dov känsla av: det
vore lagom åt dem!
En ska undan — undan ur vägen — bara bort.
Det är rätt åt dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
