Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Nagelmans dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
ej. — Jag har mött... nej, nej, nu kan jag inte tala
om det! Jag vill inte gå på krog heller, för då kan
du locka det ur mig, mot min vilja, jag måste gå
hem och försöka sova, jag har varit hos doktorn
och fått veronal.
Hans ögon uttryckte ej samma häftiga oro som
hans tal, och detta förundrade mig, han tycktes se
bort i fjärran, och om det inte fanns ett slags
leende djupt in i ögonen, så är jag inte klok, fast
ansiktet såg både upprört och strängt ut och var
spökblekt, skälvande. — Farväl, jag skall gå, sade
han plötsligt stillsamt, liksom om han kommit att
tänka på något som fordrade eftertanke i stället för
iver. — Du kan ju få veta det en annan gång, när
jag blivit på det klara med henne...
— Jaså — — — är hon vacker? frågade jag
sakta och allvarsamt.
Han stirrade på mig som om han ej förstått.
Sedan viskade han liksom om han talat för sig själv:
— Nej — hon har bara kommit i min väg, hon
liksom spökar i min själ — jag känner samma
kärlek till henne som till alla lidande människor och
till andra också — för människorna är verkligen
värda kärlek — du tror det inte men dom är värda
kärlek. Nu så kom den här bara närmare än de
andra, så att min känsla blev mera konkret i detta
fall, mer frappant. Nej — hon är inte vacker, inte
särdeles ung heller — det är möjligt att hon är
klok, det vet jag inte, Nej —
Han skakades plötsligt av en häftig rysning, såg
på mig som om han ej sett mig och försvann utför
gatan. Jag satte mig på Johnsons bar för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
