Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade noveller - Nagelmans dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
tänka på Nagelmans bägge spöken: narkosen och
kvinnorna.
Nu plötsligt blev jag ursinnig på mig själv för att
jag frågat honom om kvinnan var vacker. Hade jag ’
frågat? Ja visst: är hon vacker? hade jag sagt. I
stället borde jag ha viskat: Är hon god?...
Det skulle jag ha frågat, och så skulle jag ha
sagt att om hon vore god så skulle han ej
bekymra sig, även om han kommit för nära in på
hennes väg och oroat henne. Ty man kan aldrig
skada en god människa. Men om hon inte är god,
så skulle han ej heller då oroa sig, ty hon kan
bli god av att lida ont.
Det var så med Nagelman att han höll på att
brinna upp, än i den ena lidelsens eld, än i den
andra, och jag hade väntat på att han skulle bli
så gammal att passionens storm skulle lägga sig.
Då skulle han få rymd och ljus kring sig, då skulle
han kanske bli en stor människa, ty han förspillde
tiden med ett onödigt irrande, som kristna kalla synd
och som jag, som skulle vara en modern
hedning, kallade dänger schaufeln und nicht wissen...
Men Nagelman visste det nog, han var bara litet
för svag. Rådde han för att han var svag? Nej,
ansvaret, hans och allas vårt ansvar, ville jag helst
avfärda... Men besynnerligt att vi aldrig kunde
lära oss att gå, så vi sluppe åtminstone krypa
i smutsen...
Det kunde vara två glas genever som kom mig
att tänka så där larvigt. Det kunde också vara
därför att jag höll av Nagelman och ville att han
skulle få litet mera frid kring sig. Det kunde också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
