Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturkritik - En modern mystiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
Det är egentligen skildringen av Lazarus Eidoter
i fängelset som ger boken hela dess prägel av
vittnesbörd om människosjälens storhet och styrka. Här
lyftes även de mest avskydda ting liksom den
våldsammaste sorg i världen upp på ett plan där den
blodrödaste synd blir som en vit ull, där den största
desillusionen förlorat sin förmåga att smärta. Även
över brottslingen strömmar ett förklarat ljus från
ovan. Mitt i eländet finnes en människa med den
frid som övergår allt förstånd.
Att lära ut något av tingens mening — en banal,
men svårersättlig fras — är icke så lätt. Men i
den mån författaren trängt djupast ner i själens
gömmen, har han funnit, liksom Huysmans, icke blott
djävulen-människan utan även gud-människan.
Men när bokens huvudfigur genom oändligt
lidande lärt sig en högre mening och frid — då
frågar han sig om han ej bör gå ut i gathörnen och
predika den för hopen. Efter självprövning och
besinning beslutar han att tiga.
Och här kan jag lämpligen sluta med ett par
rader ur en av upanishaderna: (Brihadaranyaka 3.2).
Artabhaga frågade läraren: — Säg, mig, när
människan dör, då går hennes röst till elden, hennes
andedräkt till vinden, hennes blick till solen,
hennes tanke till månen, hennes kropp till jorden,
hennes jag till etern, hennes hår till träden — men
vart går då, o Yagnavalkya, människan själv? Men
läraren svarade: O, Artabhaga, denna kunskap är
icke för andra än oss två. Icke ett ord därom bland
folket. Låt oss gå avsides, min vän!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
