Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HISTORIA - 1. Kongahells förstöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit hållet i vanvördnad, ty jag ser att Gud nu är vred på dem,
som det bevara skulle.» Konungens gåfva respekterades likväl icke
af hans folk, ty så snart denne lemnat kyrkan nedhöggs hon och
uppbrändes tillika med de öfrige byggnaderna i Castellet. Anders
Prest med sitt kors blef ock utförd som fånge, men fick en egen
tillfällighet att tacka för sin räddning. Det är icke ovanligt, att
vid Larsmessetiden såkallade solskott, d. ä. en hastigt påkommande
olidelig och qväfvande hetta, inträffa. Ett sådant påkom, då
Wenderne inskeppade sig, och den dervid ovane konungen lät spörja
Anders Brunsson om orsaken till fenomenet. Af fintlighet eller
öfvertygelse förklarade presten hettan såsom ett tecken på de
christnas Guds vrede öfver, att det heliga korset befann sig uti
de odöptes våld, och sade, att värre hade väl skett af samma
orsaker. När hedningarne det hörde, kastade de presten och hans
trolltyg uti en båt, som med båtshakar sköts från skepp till skepp
i land. Derpå hissade röfvareflottan segel och styrde till Wenden
med det olyckliga Kongahells innevånare och rikedomar. De flesta
af de förre återsågo aldrig mera fädernestranden. De dogo uti
slafveri, och de få, som kommo tillbaka, liknade skendöde, som
återkommit till lifvet. Minnet af det rysliga öde, de undergått,
hvilade lik en oupplöslig förbannelse öfver dem och gjorde, att
de aldrig mer kunde trifvas. — Kongahell, det herrliga, var fallet
och kom aldrig till sitt fordna välstånd igen.
En manlig bragd, som en af våra landsmän utförde vid
detta olyckliga tillfälle, må vi här icke glömma att omnämna.
Under första striden i Kongahell flydde presten Anders Brunssons
hustru med flera qvinnor upp till gården Solberg [1] med
underrättelse om fiendens infall, då härbud derifrån genast utgick till
kringliggande trakt. Då härbudet anlände till Skurhaga [2], var
der ett stort gästabud, på hvilket en ung och modig bonde Ölver
(Aulver) Stormund befann sig. När han hörde hvarom fråga var,
sprang han upp, grep sin sköld, hjelm och stora stridsyxa, och
ropade: «Låtom oss nu stå upp, J gode män, taga våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
