Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HISTORIA - 4. Fortsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansträngningar medtagne soldaterne, hade en högst olycklig påföljd.
«Då» [1719] — skrifver prosten Ödman i Tanums kyrkobok
— «blefvo nästan oräkneliga af inqvarterade soldater och annat
krigsfolk, som många af dem på vägarne och marken funnos döde
liggande, i hoptals med de andre liken begrafne, att kyrkogården
på sistone ej räckte till de många främmande, utan måste de i
backarne här och der nedergrafvas.»
Först flera veckor derefter gick Danske konungen med 10,000
man öfver gränsen. Han kom, sade han, endast för att befrämja
freden, — ganska möjligt! ty slåss ville han åtminstone icke. För att
desto bättre befordra sin lofvärda afsigt förstörde han Sundsborg samt
alla de befästningar, kaserner och förrådshus i Strömstad, hvilka Carl
XII låtit uppföra. Svenskarne drogo sig småningom undan till
Quistrum, der Rehnskjöld ämnade med sin ringa styrka försvara
passet. Men Danske konungen lät landsätta en betydlig härafdelning
söder om nämnde ort, för att taga Rehnskjöld i ryggen, i följd
hvaraf denne fann för godt att vidare retirera till Uddevalla.
Flera gånger ville de retirerande Svenska trupperne hålla stånd
under marschen, men förvägrades af befälet, och då de vid
Svinebacka, söder om Quistrum, uppfört tvenne batterier, befalldes
de, vid ryktet om fiendens ankomst till Svarteborg, att lemna hela
förskansningen i sticket och skyndsamt begifva sig till Uddevalla.
Den Svenska styrka, som nu var samlad i denna stad, hade vuxit
till 8,000 man; var således föga underlägsen fiendens, samt
längtade att få pröfva sina krafter med hans. En morgon inträdde
generalmajor Schwerin, i sällskap med öfverstelöjtnant Stockman,
till Rehnskjöld och bad — med tårar i ögonen, säges det — att
få angripa fienden vid Quistrum, försäkrande sig hafva fått sådana
underrättelser om dennes belägenhet, att segren icke kunde blifva
tvifvelaktig. Men Rehnskjöld svarade härtill: «Min käre Schwerin,
det får nu intet gå som uti konung Carls tid; jag har från högre
ort befallning att spara manskapet och intet sätta det uti oträngda
mål i någon fara; kan således intet gifva bifall att våga en så
äfventyrlig sak». — Det säges ock att vid ett falskt rykte, att
Danskarne skulle gått öfver Quistrum och nalkades Uddevalla, en
del kanoner störtats i sjön, för att ej falla i fiendehand. Vi
känna ej tillräckligt alla förhållanden härvid, för att på en så
berömd anförare som fältmarskalk Rehnskjöld kasta misstankar för
feghet. Medvetandet om fosterlandets kritiska belägenhet torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
